Möt monster med hörselkåpor.

Idag har jag blivit inspirerad av någon annans blogg igen. Tur att jag har vänner som skriver blogginlägg som inspirerar mig att skriva. Den här gången är det Petra Liuski som inspirerat mig genom att skriva om det monster med stort M som tog över hennes kropp. Hon berättar hur hon försöker tysta monstret och tänker vara mer förberedd nästa gång det kommer.  Monstret i Petras inlägg är inte alls ett barn som hon beskriver utan snarare tankar, men jag kan som vanligt inte låta bli att dra paralleller till föräldraskap, vore väl konstigt annars med tanke på min passion ;o)

Ibland får jag tillfälle att möta föräldrar som har barn som skriker så högt att de behöver införskaffa hörselkåpor till alla i familjen för att överleva.

Vad har hänt kan man stilla undra.

Väldigt ofta är det så att barnen från början försökt uttrycka sig med mindre skrik men det är ingen som förstår eller lyssnar. Så för att öka chansen att bli hörd skriker de högre. Det är samma sak när det gäller utbrott. De första utbrotten är ganska harmlösa men när barnet inte blir bekräftat och lyssnat på så ökar utbrottens styrka.

Ibland försöker vi bara säga till barnet att sluta. Fungerar en stund sedan börjar de igen. Ibland försöker vi svara utan att ha lyssnat på vad de egentligen försöker säga och då brukar de försöka igen. Varpå vi blir väldigt irriterade. I andra fall kan vi föräldrar välja att hantera skriken och utbrotten med att ignorera. Om vi inte låtsas om att de skriker eller får utbrott då finns de inte. När vi ignorerar barnet är det budskap vi skickar att dem inte finns. Vilket naturligtvis inte är en behaglig känsla för någon. En del barn upphör att försöka uttrycka sig när de bli ignorerade men de flesta försöker att tydligare uttrycka sig för att bryta isoleringen och faktiskt bli hörda. Alla människor vill bli sedda, hörda och respekterade.

Så även om hörselkåpor gör att vi inte får ont i öronen försvinner inte det behov som barnet försöker tillfredsställa.

”Barns beteende är inte problemet. Det är lösningen på ett problem som barnet upplever.” Aktivt föräldraskap

På samma sätt tänker jag på “monster”, tankar i våra huvuden som vi inte vill ha. Ju mer beväpnade vi är för att möta dessa monster desto fler monster kommer vi att möta. De kommer bara att komma mer kraftfulla för varje gång, för att vi ska lyssna. Istället kan jag tänka att vi behöver lyssna på monstret innan de hinner bli så kraftfulla att vi vill bli av med dem så snabbt som möjligt. Vad har “monstret” för budskap? Vad vill “monstret” hjälpa oss med? Vad vill “monstret” uppmärksamma oss på? Vilket behov är det “monstret” försöker tillfredsställa? Vilket behov känner jag att jag inte får tillfredsställt? Hur kan jag uttrycka till min omgivning de känslor, behov och önskningar jag har?

Att våga ta emot det budskap som “monstret” kommer med kräver mycket mod men ger så otroligt mycket tillbaka.

Som ni säkert märker kan vi byta ut “monstret” mot barnet och lära oss något även i vårt föräldraskap.

Vill verkligen vara tydlig med att jag inte ser barn som monster, utan använder endast liknelsen för att koppla tillbaka till det inlägget som inspirerade mig att skriva.