Plötsligt händer det!

Ibland kan jag ifrågasätta mig själv och min man och vårt val i hur vi gjort med hushållssysslor och dess fördelning i familjen. För det första valde vi för flera år sedan att ersätta ordet hushållssysslor till “bidrag till familjen”. För oss båda kändes det bättre att det vi gjorde i hemmet var bidrag till familjen än sysslor som skulle göras. Kan låta lite som onödig lek med ord men för oss var det ett viktigt steg. Det har också gjort att vi kan fråga barnen: Vad vill du bidra med nu när vi ska städa? och så vidare. Det vi också har valt är att inte barnen har “sysslor” som de systematiskt ska utföra. Och som ni säkert redan förstått inte heller något belöningssystem för att de ska göra olika saker i hemmet.
I kväll valde jag och min man att gå på en promenad tillsammans med vår treåring medan vi lämnade åttaåringen och tioåringen hemma. Under promenaden pratade vi bland annat om det här med “bidrag till familjen”. Om det är så att vi gör alldeles för mycket när det gäller dessa bidrag och att barnen inte bidrar i den grad det kanske skulle kunna. Tänk om de inte hjälper till i sina framtida vuxenrelationer. Min man lugnade mig med att hänvisa till våra vuxna barn och hur de faktiskt verkar ha fungerande relationer där de hjälps åt.
När vi kommer hem från promenaden inser vi snabbt att vårt hem har förändrats. Vi som är lite slarviga med skor utspridda i hallen och saker liggandes på både köksbordet och köksbänken har under promenaden fått ett home-stylat hem. Våra barn åtta och tio år gamla hade städat hallen, köket och vårt sovrum. Skor var ställda i skostället, duk utlagd på ett vältorkat bord och bäddade sängar mötte oss.
Plötsligt händer det!