Stärka självkänslan, del 2

När kan vi föräldrar börja stärka barns självkänsla? Självkänsla har ju barn redan från början det är inget vi ger till dem däremot kan vi stärka den. Barn är från födseln väldigt tydliga med vad de vill och behöver.

När vi har en nyfödd i vår vagn brukar folk fråga: Är han/hon snäll? Tänk att vi redan från födseln ska definieras utifrån hur vår omgivning uppfattar oss. Är han/hon snäll är i allafall en fråga som jag och min man har reflekterat mycket omkring. Vad är det egentligen de vill veta? Är det om barnet sover och äter som det ska? Om barnet låter oss sova på natten? Eller vad är det? Om barnet är vaken jämt och skriker är det inte snällt då?

När vi nu för ett år sedan fick vårt femte barn möttes vi av en fantastisk fråga från vår bvc-sköterska. Istället för att fråga: Är han snäll så frågade hon: Är han tydlig med sina behov? Vårt svar blev ja. Han skrek tills vi hade förstått vad han menade. Om han nyss hade ätit och skrek bekräftade vi att han var ledsen och erbjöd honom vår famn. Om inte det hjälpte kontrollerade vi blöjan. Om inte det hjälpte la vi honom naken på en handduk så att han fick lufta rumpan. Om inte det hjälpte fick han lite magmassage. Om inte det hjälpte osv. Samtidigt berättade vi vad vi hörde och såg. Ja, han var tydlig med sina behov. Så länge hans behov inte blev tillgodosett så fortsatte han att skrika.

Jag tror att min första A-ha upplevelse när det gäller små barn och emotionell vägledning var när jag läste EQ för föräldrar. Gottman skriver: “Trots att barnet är så litet (i boken beskriver de tiden runt 3 månaders ålder) lär det sig redan en kolossal massa om att avläsa och uttrycka känslor genom att studera och ta eter sina föräldrar. Det här betyder att lyhörda och uppmärksamma föräldrar kan inleda den emotionella vägledningen redan i detta tidiga skede.” Han fortsätter att beskriva hur vi härmar varandra och kan inleda samtal i det här läget. I vår familj har vi ända sedan födseln kommunicerat med att räcka ut tungan till babyn och få svar. Syskonen har tyckt att det varit väldigt roligt. De får plötsligt räcka ut tungan och dessutom känner de att de får svar.

Sedan kommer perioden av joller där man kan turas om att prata. Gottman skriver: “Dessa små dialoger där barn och föräldrar   tar efter varandra är nog så betydelsefulla, eftersom de visar det lilla barnet att föräldern noga ger akt på dess känslor och svarar på dess reaktioner. De blir barnets första erfarenhet av att vara förstådd av en annan människa – grunden för all känslomässig kommunikation.

Barn kan också visa att det behöver vara ifred. När de börjar vända bort blicken och vara ointresserade kan de behöva lugn och ro. Detta kan ju bland annat ske när man är på släktfest och alla vill hålla i barnet. Plötsligt börjar barnet gråta och visar att det inte vill mer. Det har fått tillräckligt mycket intryck och behöver lugn och ro.

För mig är det här första steget till att stärka barnet självkänsla. Att de i kontakt med oss får uttrycka vad de känner och behöver. Att vi finns där både när de är glada och när de är ledsna.