Låt barnet vinna i spel för att skapa självförtroende
Det pratas mycket om barns självkänsla men hur är det egentligen med barns självförtroende? En fråga som ställts till mig vid olika tillfällen. Hur ser jag på det här?
Bedöma barns prestationer?
Jag är en av dem som inte tror att våra barn mår bra av att vi hela tiden bedömer deras prestationer. Jag vill inte att mina barn ska prestera för min skull. Jag vill inte att de ska prestera för att bli godkända av andra. Jag vill att de ska prestera för sin egen skull. Jag firar gärna dess prestationer med dem men det är inte jag som avgör huruvida de är värda att firas eller inte.
Självförtroende
Självförtroende handlar om att tro på vår förmåga. Att klarar av olika saker. Barn, precis som vuxna, kan ha olika självförtroende inom olika områden. Själv har jag ett bra självförtroende när det gäller att prata om föräldraskap inför publik men om jag skulle prata om datorer skulle mitt självförtroende inte vara så stort. Men det skulle såklart kunna öka ifall jag valde att lära mig mer om datorer innan jag valde att ställa mig inför publiken.
Förväntningar
När det gäller barn tror jag att både för låga och för höga förväntningar kan göra mer skada än nytta när det gäller självförtroendet. Om jag antar att mitt barn inte klarar något kommer jag att försöka göra allt åt mitt barn och därmed kommer barnets möjlighet att bygga upp sitt självförtroende minska. Om jag antar att mitt barn klarar mer än de klarar av kommer barnet att känna att de inte kan leva upp till mina förväntningar och kanske ge upp sina försök. Kanske är det bästa att då bli bäst på att vara “sämst”. Minst sagt en rejäl balansgång mellan för låga och höga förväntningar. Det svåra när det gäller att möta barn är att deras förmåga dessutom ökar med åldern. Så det som var för höga förväntningar förra året kanske är alldeles för låga förväntningar i år. Här och nu gäller det att ha tillräckligt höga krav för att barnet ska känna att du tror på dess förmåga men inte för höga för då kanske barnet känner att det inte duger. Puh! Det är inte lätt att vara förälder.
Modet
Modet är väldigt kopplat till självförtroende. Om barnet har modet att våga prova nya saker är mycket vunnet. Att våga prova många nya saker innebär risk att misslyckas och det är en konst att klara av att misslyckas utan att för den skull ge upp. Det är en konst att fortsätta försöka även när det är kämpigt. Ibland kanske barnet behöver lite stöd för att fortsätta kämpa. När vår son var tre år och skulle ta sig upp i en pulkbacke som var lite hal så uppmuntrade jag honom genom att säga: “Kämpa!” Han fick lite extra energi och kämpade vidare för att slutligen komma upp och säga: “Jag kunde!”. Jag kan medge att jag nog varit en sådan som hjälpt lite för mycket tidigare.
Misslyckanden
När det gäller misslyckanden har vi föräldrar en avgörande roll i hur väl barnet klarar av att misslyckas. Hur ser du på misslyckanden som du själv gör? Hur hanterar du dem? Har du berättat för ditt barn om dina misslyckanden och hur du valt att göra? Vågar du erkänna när du gjort fel och kanske till och med be om ursäkt för ditt handlande?
När vi försöker med något som vi inte gjort förut finns alltid risken att vi inte klarar av det på en gång. Endel barn har svårare än andra att ta minsta lilla motstånd. De vill kunna saker innan de gått igenom processen att lära sig. Något som frustrerar dem lika mycket som föräldrarna som inte fixar att se att barnet blir frustrerad. Hur hanterar du din frustration? Och hur hanterar du barnets frustration? Om du genast springer fram och försöker fixa det som hänt barnet, visar du då att barnet kan hantera det själv eller att det behöver dig? Kan du stå ut med att barnet blir arg och besviken när cykel faller för tredje gången? Kan du ha tålamodet att låta barnet resa upp cykeln och försöka igen? Kan du hantera att barnet känner att de ännu inte är redo att cykla och lämnar cykeln någon vecka eller någon månad? Jag brukar tänka på att om barnet är sugen nog då kommer deras motivation att hjälpa dem att hantera de hinder som uppstår. Att bli frustrerad är en del i lärprocessen och väldigt mycket av livet är lärprocesser. Låt barnen träna på att hantera sin egen frustration med dig i sällskap. Du finns alltid vid barnet sida och tänk på att barnets “lyckande” och “misslyckanden” egentligen inte handlar om dig.
När barnet ger upp – man ger inte upp
Men hur kan du göra om barnet ger upp? Om du själv har svårt att förstå att någon ger upp kan det vara svårt att hantera att barnet ger upp (även om det faktiskt är ett realistiskt beslut eftersom de inte är redo ännu). Kanske tänker du att om man har börjat med något då ska man fortsätta. Man kan inte bara ge upp. Alla dessa man-regler 🙂 Undrar var vi fått dem ifrån? Vad man borde och vad man ska kanske vi behöver lämna för att vara där barnet är. Barnet kanske inte är mogen för att göra det som barnet gärna ville göra. Kanske är det bästa att vänta. Att inte ha så bråttom, det finns gott om tid att lära sig cykla, alla bokstäver, alla siffror och att simma. En fyraåring har gott om tid på sig att lära sig när tiden är inne. Sedan kan det såklart vara så att det går att underlätta inlärningen.
Underlätta inlärningen
Finns det något du kan göra för att underlätta inlärningen? Det är lätt att både den vuxne och barnet fokuserar på slutliga målet, att kunna cykla istället för att fokusera på vägen dit. Det krävs många steg för att kunna lära sig cykla. Låt oss fokusera på ett steg i taget. Först blicken framåt, sedan trampa, sedan bromsa, sedan … Gör upp delmål helt enkelt. För en del kan det vara jobbigt att bli lärd något. Ett tips kan då vara att du lär barnet något medan barnet lär dig något. Ni gör ett utbyte helt enkelt. Jag minns att ett av mina barn gillade att peppa mig att våga crawla när jag lärde hen att simma bröstsim.
Jag gillar att hjälpa barn bygga sitt självförtroende genom att ställa frågor till dem som jag vet att de klara för att sedan ge dem utmaningar.som faktiskt utmanar dem, men lite åt gången. Att få barnet att sakta men säkert känna att de kan. Ju fler gånger de lyckas desto mer självförtroende får de så att de kan anta utmaningar som de kan misslyckas med.
När barnet tror på sin förmåga underlättas fortsättningen
Med de äldre barnen brukade jag ha ORDBILDER som vi tränade läsning med från tidig ålder. Då valde barnen själv vilka ord de ville lära sig och sedan tränade vi på dessa ord. Jag berättade vilka ord jag la fram på bordet och sedan frågade jag efter ett av orden och barnet fick “gissa” vart det ordet var. Jag pekade aldrig på ett ord och frågade: “Vad står det här?” eftersom den frågan har alldeles för många svar. Det kan ju vara vilket ord som helst.
Sakta men säkert lärde sig barnet att läsa fler och fler ord bara genom att söka efter det ord som jag frågade efter. Jag valde i början ord med olika första bokstav så de kunde utgå ifrån att söka just efter första bokstaven. Att barnen lärde sig läsa via dessa ordbilder tror jag gjorde att vår Englandsresa gick så bra. De läste även engelska ord som ordbilder. På tre veckor kunde vår sexåring läsa sagor på engelska. Hon förstod inte alltid vad hon läste men hon läste orden, inte genom att ljuda utan genom att läsa ordet som en bild. De hjälpte även barnen med stavning eftersom de visste hur orden såg ut.
Låt varje barn vara sig själv
Jämför inte syskon med varandra, det är det ingen som tjänar på. Jämför inte hellre barnen med andra. Ibland har jag hört barn säga: X är mycket bättre än mig på fotboll och föräldern svarar: “Men du är säkert bättre än x på något annat.” Är det verkligen viktigt att våra barn är bättre än andra på något?
Jag vill här berätta hur fascinerande det är hur snabbt barn lär sig när det är något som de verkligen vill. Att spela wii-spel till exempel. Ingen har någonsin visat vår fyraåring hur kontrollen fungerar och ändå kan han det. Det har varit mycket trial and error. Likadant är det med Ipaden.
Låta barnet vinna?
Bygger vi självförtroende om vi låter barnen vinna i olika tävlingar och spel inom familjen? Jag tvivlar starkt på det. Det som istället kan hända är att de tror att de är bäst på allt och när de möter verkligheten slås deras tro i spillror och de känner sig verkligen misslyckade. Är det någonstans som barn i trygghet kan få lära sig att hantera både vinster och förluster så är det i hemmiljö.
……………………………
Vill du inspireras som förälder, mor-och farförälder, pedagog eller annan värdefull vuxen i barns liv? Då kanske min bok “Se och bli sedd: ömsesidig respekt i mötet med barn” eller min föreläsning: “Se och bli sedd i mötet med barn” kan vara något för dig.
Under hösten 2021 besöker jag följande orter: Skellefteå, Övik, Härnösand, Uppsala, Norrköping, Jönköping, Skövde, Norrköping, Falun, Västerås och Eskilstuna. För datum och tider besök mariaklein.se
Tack, ska komma ihåg att sätta upp delmål. Det är lite det som vi har gjort hittills, men ändå blir det så frustrerande både för dottern och mig när hon inte klarar det och vill ge upp. Jag har ju fått agera tränare/lärare när hon ska lära sig skejta, fast jag känner att jag inte alltid har tålamodet. Jag har börjat muta och hota (“när du har klarat detta går vi till mc’donalds sen”, “om du inte vill lära dig kan vi lika gärna slänga skateboarden”), vilket jag är helt emot när det gäller mitt föräldraskap och som jag aldrig gör annars. Men just i dessa situationer blir jag så osäker och hittar liksom ingen annan lösning för att peppa henne…
Ska läsa om att våga vara med barnet när det blir frustrerad, det kanske hjälper lite i hur jag ska hantera det när hon inte klarar det. Nu har vi skejtat 4 gånger och hon lär sig något nytt varje gång, så det går ju framåt. Och vi har börjat hitta ett mönster. Först är hon jätteglad över att få skejta, sen börjar hon försöka lära sig dagens delmål (t.ex. hålla balansen på brädan eller åka ner för en liten ramp). I början håller jag i henne, och när jag känner att hon kan det själv låter jag henne prova själv. Går det dåligt då håller jag i henne igen. Efter att ha provat själv några gånger och det inte går blir hon väldigt frustrerad och börjar gråta. Jag tröstar och är med henne, försöker peppa henne då hon säger att hon vill sluta. Efter ett tag bestämmer hon sig för att prova igen, och då klarar hon det! När vi går hem igen är hon jätteglad att hon klarade det. Så i detta fallet handlar det inte om att hon behöver ta en paus och skjuta upp det några veckor/månader, utan bara att jag behöver lära mig att hantera hennes frustration. Och så småningom hoppas jag att frustrationerna trappar ner när hon inser att hon faktiskt klarar mer än hon tror…
Jag tror att det handlar om att våga vara i nuet. Vara med när frustrationen kommer och låta barnet ta sig vidare när det är redo. Vi behöver inte göra så mycket mer än att vara där. Förstår att du blir frustrerad och är nära att säga det du inte vill. Fundera på vad det är som sätter igång i dig och vilket behov du försöker tillgodose hos dig själv. Våga möta det i dig. För övrigt verkar det som om ni har hittat ert sätt och det är det viktigaste. Om ni båda är nöjda. Kolla av med henne när ni inte är i en utmaning.
Hej igen Maria,
Jag har funderat jättemycket på vad det är som sätter igång i mig och vilket behov jag försöker tillgodose hos mig själv. Det är en jättesvår fråga tycker jag, men idag när jag och dottern var ute och åkte inlines insåg jag vad det var. Men innan jag berättar det vill jag även berätta en annan sak som jag upptäckte. Varje gång hon har skejtat har hon blivit ledsen, och jag har hela tiden trott att hon blir ledsen för att hon inte klarar det. Men idag förstod jag att hon inte blir ledsen för det, utan för vad jag säger. Det är små saker som bara slinker ur mig, men som fastnar hos henne. Till exempel när jag berättar för tionde gången att hon inte ska göra si, utan så, hör hon bara att hon gör fel. Och jag vet hur svårt det är att göra något när man bara får höra hur dålig man är (det är i princip så jag är uppväxt). Jag måste vara mer medveten om hur jag uttrycker mig i framtiden.
Nåväl, det som gör att jag blir så frustrerad är att jag inte känner mig lyssnad på. Om jag står och berättar eller visar hur hon ska göra verkar hon inte alltid helt fokuserad och till slut står jag bara och säger samma sak om igen och kritiserar henne för att hon inte lyssnar på mig. Till slut orkade jag inte mer och sa åt henne “Skitsamma, åk som du vill då”. Eftersom att hon ville lära sig men tyckte att jag var så jobbig (vilket jag nu inser att jag faktiskt var) åkte hon på egen hand, jag såg henne trilla säkert fem gånger i rad, men varje gång reste hon sig upp och försökte igen. Och till slut kom hon rullande fram och visade att hon faktiskt kunde mer än jag trodde. I början satt jag och suckade, hon såg/hörde mig inte då, vilket förmodligen var anledningen till att hon fortsatte kämpa. Men när hon kom närmre och jag såg hur bestämd hon var på att klara det, hur hon övade och blev bättre på bara en jätteliten stund blev jag så glad och bara log mot henne. När hon såg mig le var det något som liksom lyste upp hos henne.
Nu inser jag hur lik jag är min mamma i detta med (har gått/går på terapi för att bryta mina mönster). Jag måste bryta detta, jag tror att jag behöver lägga undan mitt behov av att bli lyssnad på och se hennes behov av stöd och uppmuntran mer. Då kanske jag till och med lyckas tillgodose mitt eget behov.. Eller vad tror du?
Vilka insikter! Tänk vilken tur din dotter har som har dig som mamma.