Varaktig kärlek och känslan av förälskelse

När jag växte upp minns jag än i dag vilka barn som hade skilda föräldrar. De gick att räkna på mindre än en hand. Var alla som fortsatte leva ihop lyckliga? Nä, det vet jag att de inte var eftersom jag själv växte upp i en sådan familj. Jag kunde ibland känna mig avundsjuk på en flicka i min klass som hade skilda föräldrar och som verkade trivas enormt bra hos båda. Hennes mamma och pappa upplevde jag som otroligt lyckliga. Jag önskade då att min mamma och pappa skulle skilja sig och bli lika lyckliga. Helst av allt önskade jag naturligtvis att min mamma och pappa skulle älska varandra och visa det för varandra så att jag förstod att det var så. Nu kan ju jag inte spola tillbaka tiden så det enda jag kan göra är att bestämma mig för att om jag ska bo tillsammans med mina barns pappa så ska jag varje dag visa dem att jag älskar honom. Om jag inte är lycklig i min relation med deras pappa så ska jag ta ansvar för det. Först göra allt jag kan för att förbättra min och hans situation som ett par men om det inte går välja att separera.
Nu är jag ju lycklig i min relation till min man och barnens pappa så då skulle jag vilja skriva om vad jag tror är orsaken till min lycka. Jag skrev lite omkring detta för någon dag sedan men hittade detta inlägg bland utkast ifrån 2012 så jag väljer att publicera även om det blir lite upprepningar.
Jag skulle vilja skriva hur mycket som helst omkring varaktig kärlek och en konstant känsla av förälskelse men ska försöka begränsa mig till sådant som kan vara till  nytta för andra. Nu är det ju så att vi alla är olika och det jag skriver nedan kanske inte alls är till hjälp för just dig men vem vet du kanske lär dig något om andra.
Jag förundras över hur mycket jag saknar min man Peter när han inte är hemma. Jag längtar efter att han ska komma hem och finnas i min närhet. Vad får mig att känna så? Jag tror att det är många faktorer men nedan ska jag lista några framgångsfaktorer i vårt liv tillsammans. Jag tror vi mår bra för att:
Vi gläds åt varandras framgångar. När han kommer hem och har haft en lyckad presentation så är jag nyfiken på att höra hur han upplevde den och är glad för hans skull. När jag kommer hem är han nyfiken på det jag har varit med om.
Stöttar varandra inför olika situationer inom arbetet. Inför en stor presentation hjälper vi varandra att slipa på det som kan förbättras men vi gör det på ett ödmjukt sätt. Vi kommer med tips och idéer men det betyder inte att den andra måste följa dessa tips.
Har någon av oss haft en mindre bra dag, fått ett negativt besked eller liknande finns vi där för varandra utan att analysera och ställa till rätta. Vi lyssnar och stöttar. Råden kommer ifall det är råd som den “deppige” frågar efter.
Pengar som kommer in i hushållet är våra gemensamma. Vid stora inköp kontaktar vi den andra för att bolla om rimligheten med att göra detta inköp men i övrigt är det fritt vad vi gör av våra gemensamma pengar.
Vi delar på det mesta av bidragen till hemmet. Vi städar, diskar, tvättar osv antingen tillsammans eller var för sig när det passar.
Ingen förväntar sig mat på bordet utan vi skapar måltider tillsammans och vi avnjuter måltiderna tillsammans när det är möjligt. På senare tid har jag till exempel, de dagar Peter kommer med sjuplanet, valt att ge barnen ett extra mellanmål så att vi kan äta middag tillsammans.
Vi pratar med varandra om allt mellan himmel och jord. Det finns väldigt lite av rätt/fel tänk.
Vi gillar att göra saker tillsammans som familj.
Vi gillar att göra saker tillsammans utan barn. Att ta en promenad tillsammans på kvällen kan vara ett bra avslut på dagen.
Vi pratar om problem innan problemen har hunnit växa sig stora. Om vi tycker något så säger vi det på en gång istället för att lägga allt på hög och säga det när “bägaren har runnit över”.
Vi ser på TV tillsammans och pratar om det vi ser.
Vi SMS:ar varandra eller ringer dagligen. Små korta SMS med Jag saknar dig osv förgyller vardagen.
Vi berör varandra i vardagen. Om vi passerar varandra i köket så möts vi. Detta är nog mer Peters förtjänst än min om jag ska vara ärlig ;o) Dessa stunder uppskattas i alla fall av mig. Jag ska nog också ta initiativet till vardagsberöringen känner jag nu när jag skriver om det.
Vi äter lunch med varandra på stan ungefär en gång i veckan.
Peter fortfarande visslar efter mig på det där uppvaktande sättet. Känns väldigt bra!
Peter tidigt förstod hur viktigt det var för mig att få vara mycket med våra barn. Jag har fått vara hemma sammanlagt över tio år på heltid.
Peter konstant fortsätter stödja min satsning på mitt företag även om det skulle vara betydligt mer lönsamt om jag arbetade på ett “vanligt” jobb.
Att vi valt att tillsammans utveckla oss som föräldrar. Peter har till exempel gått Aktivt föräldraskap 5-12 år samt tonår. Att vi uppmärksammar varandra på vad varje barn just nu behöver och försöker tillsammans fylla det behovet.
Att vi tillsammans med barnen goas (kramas) varje morgon. Vi “tankar” närhet och kärlek till och med varandra. En dag sa ett av barnen: De här kramarna ger mig energi.
Att vi upplever och uttrycker tacksamhet till varandra.
Upptäcka nya ställen tillsammans. Det kan vara en grotta i norrländska skogen eller en ny stad.
Att när vi har haft en nedgång i vårt förhållande har vi bestämt oss för att göra allt vi kan för att inte fatta för stora beslut i nedgången utan att först ta oss därifrån. Om det betyder att under en tid besöka varsin psykolog, då gör vi det.
Det som konstant påminner mig om hur underbar Peter är, är hans sätt att engagera sig i barnen. Det är något som får mig att bli pirrig i kroppen och alldeles varm inombords. Jag älskar att se min man och mina barn tillsammans. Blir förälskad varje gång i denna underbara man.
Precis som i alla relationer är nyfikenhet och empati för vad den andra tycker, tänker, känner, behöver och önskar lika viktigt som ärlighet för vad jag själv tycker, tänker, känner, behöver och önskar.
Alla människor vill känna sig sedd, hörd, bekräftad, respekterad och tagen på allvar