Att få göra fel – gäller det alla?

När jag hämtar B från förskolan öser regnet ner. MN och G skyndar sig in i bilen. När de båda har bilstolar blir det svårt att få in B på mittplatsen bak när båda sitter i bilen. Jag säger:

-Jag vill att en av er går ur så att jag kan sätta in B.

-Pax inte jag, säger G

Ett skrik hörs från MN som är uppenbart arg samtidigt som hon gråter. Hon hade slagit i huvudet när hon satte sig och tyckte det var väldigt orättvist att hon skulle vara den som var tvungen att gå ut ur bilen. När jag förstod allvaret sa jag:

-Då får du gå ut G.

G går ut och gråter rejält samtidigt som han beklagar sig över att ALLTID vara den som MÅSTE gå ut ur bilen för att jag ska kunna sätta in B.

Två skrikande barn blir snart tre skrikande barn. Jag sätter mig i framsätet och är rejält irriterad vid det här laget. Börjar ha en föreläsning för MN om att hon inte behöver skrika så hemskt.

Efter 50 meter stannar jag bilen eftersom jag lovat mig själv att inte köra bil med bråk i baksätet. Självklart blev det inte lugnt utan tillslut beslöt jag att trots allt köra hem.

Väl hemma kastar sig MN på sängen och är väldigt ledsen. Då inser jag att jag inte varit speciellt empatisk utan sätter mig vid sängkanten och försöker lyssna av henne. Bekräfta att hon är ledsen och tyckte att vi inte lyssnat på henne.

-ingen brydde sig om att jag hade slagit i huvudet.

-Nä, det har du alldeles rätt i. Ibland gör ju även mammor fel.

-Ja, fast uppenbarligen får inte jag göra fel. För när jag skrek då kunde du inte släppa att jag gjorde fel som skrek.

Kunde inte annat än att hålla med.