Jag älskar dig – men inte när du är dum?
När jag väntade barn för första gången för snart 21 år sedan då läste jag alla böcker jag kom åt om förlossning och barnvård. Minns än i dag hur jag försökte styra Simon för att passa schemat som fanns i boken Barn, de första fem åren. Han sov inte alls trots att jag lindade honom precis som det stod i boken. Provade femminutersmetoden i sådär en två minuter och sedan några andra metoder innan jag gav upp. Det blev som det blev. När han var närmare 3 började jag söka andra böcker. Ditt kompetenta barn hamnade i min hand och likaså Växa med ansvar. Med de böckerna började den stora förändringen. Jag och Peter bestämde oss för att aldrig säga NU VAR DU DUM eller andra typer av stämplingar utan att fokusera på att beskriva handlingen istället.
Vi ville att barnen skulle känna att vi älskade dem oavsett vad de gjorde. Ovillkorlig kärlek helt enkelt.
När G var tre år och låg i min famn så sa jag:
Å vad jag älskar dig G.
Han tittade på mig och sa: När jag inte är dum.
Trots att jag aldrig sagt att han är dum när han bet, slog och puttade MN så hade han ändå tolkat att jag inte älskade honom vid dessa tillfällen. Då förstod jag inte hur det kom sig att han upplevde detta utan bedyrade bara att jag faktiskt älskade honom även när han gjorde mindre bra saker. Under en lång tid framöver var jag extra tydlig med att säga jag älskar dig när du … jag älskar dig när du … Att tydlig beskriva att det var handlingarna som jag blev frustrerad över och inte hans person.
Nu är jag övertygad om att jag förstår vad han menade. Alla vet vi ju egentligen att kroppsspråk är mycket viktigare än vilka ord vi använder. Att jag rynkade pannan och tittade besviket/frustrerat/argt/ledset på honom skickade naturligtvis signalen att jag inte älskade honom i den situationen. Hur solklart som helst när jag nu väljer att tänka tillbaka på hur det var.
Jag behöver bli ännu tydligare på att förmedla till mina barn att min kärlek till dem är ovillkorlig. Att jag älskar dem även när jag blir arg, ledsen osv. Då menar jag inte att jag ska säga Jag älskar dig mitt i konflikten utan att jag ska komma ihåg att påminna dem om min ovillkorliga kärlek så ofta jag bara kan. Detsamma ska jag göra till mig själv och till min man. Vi behöver också påminnas om att den kärlek vi känner är inte begränsande utan oändlig.
Fy fan va bra!
Läser just nu Juuls bok och tror stenhårt på honom.
Tack!
Jag inspireras mycket av Jesper Juul och har lärt mig massor av hans böcker: Ditt kompetenta barn (de första 45 sidorna var som ett slag i magen så jag kan ibland rekommendera att man hoppar över dessa sidor och tar dem sist istället för att man slutar läsa som alldeles för många väljer att göra.) “Livet i familjen”, “här är jag vem är du?”, “nu äter vi” är betydligt mer lättlästa. Jag inspireras av honom men samtidigt finns det endel som jag inte riktigt kan hålla med om men det är väl så att man måste kunna “plocka russinen ur kakan” helt enkelt. Det gäller att hitta sin egen väg. Lars H Gustafssons bok “Växa inte lyda” är ytterligare en favorit. Tack för att du besökte min blogg, ska genast gå in på din.
Var in på din blogg, Nina, och läste det du skrivit om Ditt kompetenta barn. Att kunna möta barnets självständighetsprocess. När jag läste att det hängde på mig och att jag skulle kunna få utdelning i form av mindre tonårsrevolt antog jag utmaningen. Tänkte på hur vi mötte barnens försök till självständighet. Våra två första barn är nu 20 och 17 och deras tonårsrevolt kom aldrig. Väntar med spänning på hur de övriga tre tonårstid kommer att bli. Jag kanske ändå ska säga att de båda har utmanat oss på olika sätt vilket har fått oss alla att växa. Det jag kan säga är att båda har varit väldigt självständiga och redan från tidig ålder tagit ansvar för sina val. Allt det som de lyckas med har de sig själva att tacka. De har inte blivit styrda av vare sig belöningar eller bestraffningar.
Pingback: Tro alltid barnet om gott! del 3 #blogg100 | Maria Kleins blogg