Den perfekta föräldraskapsboken!

Tänk er en bok som har svar på alla frågor. Den är fylld till bredden med strategier, taktiker, metoder och framförallt en hel verktygslåda med verktyg som passar för varje enskilt tillfälle.
När vi ägde en Ford Scorpio hade vi en instruktionsbok som hade tydliga instruktioner för att lösa de problem som skulle kunna uppstå. När det gäller en bil kanske det räcker med en sådan bok men det finns ingen sådan för människor. Barn och föräldrar är unika människor och det finns ingen bok som passar för varje givet tillfälle. Det finns ingen person som har svar på varje fråga när det gäller våra relationer, oavsett om det gäller våra barn eller vår partner. Vi kan hitta inspiration i olika böcker, föreläsningar, kurser, bloggar och i samtal men vi kan inte följa några råd till punkt och pricka och tro att det finns ett speciellt “verktyg” som “fungerar”. Varje barn är unik, varje förälder är unik och varje relation är unik.
I ett av mina första inlägg i denna 100-dagars utmaning skrev jag om Mål med föräldraskapet. Jag berättade om när min man sa:

Om vi inte vet vart vi ska hur ska vi då kunna fråga om vägen?

Hela tiden matas vi med råd och metoder när det gäller föräldraskapet. För att kunna sålla behöver vi fundera på vad vi vill uppnå med föräldraskapet. Jag vill att mina barn ska få näring till sin självkänsla i möten med mig. Jag vill att de ska bli självständiga individer som tar ansvar för sina handlingar och sina känslor. Jag vill att de ska uppnå sina drömmar oavsett vilken dröm de har. För mig har dessa tre satser från Barbara Colorosos bok Växa med ansvar hjälpt mig i mitt val av mitt förhållningssätt som är i ständig förändring:

1. Barn har ett egenvärde. De har värdighet och egenvärde helt enkelt därför att de finns till.

2. Jag tänker inte behandla barn som jag inte vill bli behandlad själv. (Stefan Einhorn förmedlar betydelsen av att behandla andra så som de själva vill bli behandlade, vilket kräver ytterligare nyfikenhet)

3. Om det fungerar och inte kränker barnets och min egen värdighet, så gör jag det. Att något fungerar betyder inte att det är bra och är det inte bra så väljer jag bort det.

För att kunna behandla mina barn med ömsesidig respekt behöver jag sätta mig in i deras perspektiv. Det är utmanande men det skapar också många möjligheter till utveckling. Många möjligheter att möta min egen sårbarhet och växa.
Jag förstår att det säkert finns de som undrar om jag alltid lever upp till mina egna blogginlägg. Det är klart att jag inte gör. Jag skriver om hur jag vill förhålla mig och jag skriver både för andras skull men också för min egen. Jag vill utveckla mig som förälder och mitt skrivande är ett sätt för mig att reflektera och utvecklas vidare. Jag gör “fel” men börjar bli mer och mer modig när det gäller att erkänna mina “fel”. Det brukar ta en hel del minuter innan jag erkänner mitt misstag men numera kommer erkännandena oftare och tidigare än för bara ett år sedan. För mig är det utveckling. Jag vågar se min roll i konflikter och mer och mer ta ansvar för min roll men också för mina känslor. För mig är det utveckling.
När vi fick vårt första barn var Anna Wahlgrens bok Barnaboken populär och jag minns att det fanns många som följde hennes bok som om den var en bibel. Det som så många tycker är “rätt” kan ju inte vara “fel”. Mycket i boken bidrog till mig men de delar som inte kändes bra fick mig att lägga den åt sidan. Efter att ha läst en veckotidning med en beskrivning omkring födelsedagar i hennes familj, läst hennes expertsvar på Föräldranätet och nu senast hennes dotters bok kändes det valet väldigt rätt för mig.
Jag minns än i dag hur det kändes i hjärtat när en bekant ställde in sitt mellanbarn, när han gjort något “fel”,  i en spjälsäng och stängde dörren. Den lille var ca två år gammal och skrek hjärtskärande under en lång tid medan vi pratade vidare som om ingenting hänt.
Sedan blev det Jesper Juul som jag läste 1995 och även om jag gillar mycket av det han skriver kan jag också ogilla vissa bitar. Jag delar gärna inlägg som han skrivit på Facebook men lägger gärna till sådant som jag själv inte håller med om. Jag väljer att reflektera och ta med mig det som bidrar till mig. Jag har träffat de som nästan upplever sig “frälsta” och det får mig alltid att tänka till.
Jag är certifierad gruppledare inom ett föräldrastödsprogram och första året jag höll i kurser följde jag boken till punkt och pricka och visade alla filmer som skulle visas. Allt eftersom åren gått kan jag även reflektera över saker i det programmet som jag inte längre håller med om. Det har blivit mer och mer viktigt för mig att våga reflektera även om jag gillar det mesta i böckerna och programmet. Jag håller inte längre kurser i det programmet utan har skapat mitt eget koncept.
Jag har läst Lars H Gustafssons böcker och håller med om det mesta men har också valt att berätta för honom vad jag inte riktigt håller med om. En dialog som jag uppskattar.
Jag gick en kurs i Non violent communication för några år sedan och den kursen har fått mig att fortsätta reflektera utifrån observation, känslor, behov och önskemål. En process som bara har utvecklats mer och mer genom åren. För mig handlar det mer om ett tankesätt än om att alltid kommunicera på det sättet.
Jag följer med förtjusning min kollega Petras blogg. Tänker tillbaka på när vi först möttes 2007och jag då upplevde oss som så otroligt olika. Jag är glad att jag valde att vara öppen för denna relation som verkligen har bidragit till mig genom åren. Jag upplever en ömsesidig respekt som finns där även om vi tycker olika ibland.  Hon berikar mitt föräldraskap genom sitt bloggande och genom den dialog jag har förmånen att ha med henne då och då. Att jag idag har en kurs med hennes bok som kursbok säger en del om hur mycket jag gillar hennes förhållningssätt. Jag tycker hon dessutom beskriver så bra i inlägget Hur är en bra förälder? vikten av att ställa sig följande frågor (som jag redigerat 151125) när man läser en text:

• Håller jag med om det som författaren skriver?
• Om ja, varför håller jag med om det här?
• Om nej, varför inte?
• Vad är det jag tycker är viktigt?
• Hur ska jag integrera det jag tycker är värdefullt i boken i mitt liv?
• Vad vill jag uppnå?
• Vad är nästa steg?

Om ni vill läsa lite mer om vem jag är och mina boktips finns ett inlägg som heter Vem är familjecoachen?
Under det inlägget finns en kommentar “Ser fram emot att fortsätta följa dina tankeväckande inlägg”. Precis så vill jag att mina inlägg ska läsas. De ska vara tankeväckande men inte följas som någon sanning. 
När jag hade en träff så pratade vi om Jesper Juul och han kan ju ibland uttala sig väldigt definitivt tex så här:  ”Den bästa tumregeln är att man aldrig ska göra något för barn som de kan göra själva.” Om någon skulle följa hans ord till punkt och pricka och ALDRIG göra något för barn som de kan göra själva tror jag att det inte skulle vara bra för någon. Jag har skrivit mer om det i inlägget Världens bästa mamma. 
Jag brukar skriva att varje förälder vet själv bäst vad deras barn behöver och har fått mail som upplyst mig om att det faktiskt inte är så. Att det finns föräldrar som faktiskt känner att de behöver söka hjälp för att förstå sitt barn. Jag håller med. Jag har själv sökt hjälp när jag inte förstått vad mina barn har behövt. Jag har skrivit till Growing people, Lars H Gustafsson samt ringt BUP vid ett tillfälle. Kanske finner jag tillfälle att berätta om det samtalet med BUP som fick mig att känna mig fullständigt värdelös som förälder. Tur att jag har mött desto fler som inte har upplevt den känslan efter ett samtal med en psykolog. Jag tror att det är viktigt att vi vågar söka hjälp om vi behöver hjälp. Allt som är bra för oss och våra barn ska vi självklart göra.
Mitt tips till dig är att skapa din egen föräldraskapsbok. Jag ställde en hel del frågor i mina första inlägg i början av mars. Dessa frågor kanske du kan ha hjälp av. Det är inte frågorna som är det viktiga utan dina egna svar. Vad är viktigt för dig? Vad vill du förmedla till dina barn? Och så vidare.
När du läser eller lyssnar på någon som pratar om föräldraskap. Plocka ut det som sjunger till ditt hjärta. Det du skulle vilja bli inspirerad av och skapa ditt eget förhållningssätt. Ett förhållningssätt som passar dig och din familj.
Så snart en bok kallas för bibel: Oavsett om den heter Barnaboken (Den enda bok du behöver) eller “Hur barnen tog makten” (“Jag som fyrabarnsmamma använder David Eberhards böcker som en Bibel”) så är det dags att reflektera lite extra. Barn är barn och inga bilar. Det finns inga verktyg som “fungerar” till alla barn. Det finns inte heller några “verktyg” som fungerar på alla partners. Den perfekta föräldraskapsboken finns inte och kommer aldrig att finnas.
Det här är mitt 100:de inlägg i utmaningen #blogg100. Jag är tacksam att ha fått dela några stunder med er varje dag. Jag antog utmaningen med målet att öka mitt självförtroende när det gäller skrivande. Ni vet, när vi har ett område vi inte känner att vi är starka i då finns det bara en sak att göra. Öva, öva och öva. Mitt mål att skriva en bok känns närmare nu än för 100 dagar sedan. Nu kommer jag fokusera på att skriva bok och det kommer säkert att bli ett inlägg då och då bara för att få upprätthålla den härliga dialogen som inläggen kan leda till.
Jag önskar dig och din familj en fantastisk sommar fylld med mycket glädje och skratt!
De inlägg som har lästs mest under #blogg100 är: Skicka in barnet på rummet eller? som lästes av 1500 på en dag och Om du inte kommer nu så lämnar jag dig som lästes 13 000 gånger på fyra dagar. Båda handlar om avstånd istället för kontakt. Jag tänker genast på det jag hämtade från Neufelds bok om Att ta plats i ditt barns liv och skrev om i inläggen som handlar om att Tro barnet om gott. Använd samhörighet, inte separation, som verktyg. Oavsett om det heter time-out eller något annat så handlar det om att isolera, ignorera och vända ryggen till. Dessa metoder utlöser barnets största rädsla – rädslan att bli övergiven. När vi bryter kontakten eller hotar att bryta den försätter vi barnets anknytningsmekanism i högsta beredskap. Ett barn kan försöka göra allt för att vara “god” och ber om förlåtelse, de gör allt för att återskapa kontakten. Att dra separationskortet kan ha ett högt pris-otrygghet. Barnet kan tvingas skydda sig mot den smärta den känner genom att lära sig stänga av sina känslor. Dessa metoder är speciellt skadliga när de används vid aggression. Aggression uppstår ur frustration och så snart närheten till föräldern återupprättats kommer det aggressiva beteendet att framträda igen, med större kraft på grund av den anknytningsfrustration som vi väckt till liv. Viktigt med samhörighet före vägledning precis som Neufeld skriver om i sin bok.
#blogg100