Mod att förändras som förälder och mod att skriva

Jag har fått förfrågning om mitt tal som jag höll i går under finalen på #blogg100. Här kommer den text jag hade skrivit, sedan blev det naturligtvis lite improvisation under stunden.
Hej jag heter Maria Klein. Jag är gift med min ungdomskärlek, Peter och vi har fem barn i åldrarna 4-22. Mitt företag heter Familjecoachen. Jag vill ta detta tillfälle i akt och prata om mod.
För några år sedan var jag på Busplaneten och såg en liten kille, fyra år gammal, som satt längst upp i en rutschbana som gick rakt ner. Han ville inte åka. Hans pappa stod där nere och försökte med alla klassiska metoder inom barnuppfostran.

• Befallning: Åk nu då.
• Tjat: Åk nu då, åk nu då, åk nu då.
• Mutor: om du åker så får du godiset du ville ha.
• Jämförelse med syskon: Lillasyrran åkte ju nyss.
• Förnedring: Var inte en sådan fegis. och slutligen
• Hot: Om du inte åker så går vi hem.

Vad pappan än försökte med för metod så svarade pojken genom att skaka på huvudet och tydligt säga Jag vill inte.
Jag brukar inte lägga mig i andras föräldraroll men den här gången kunde jag inte låta bli. Jag gick fram till pappan och sa: Vad stolt du måste vara som pappa. Han tittade förvånat på mig och jag fortsatte:
Tänk vilken modig kille du har. Trots att du som är hans största idol envisas med att han ska åka ner så väljer han att följa sin känsla och säga tydligt: Jag vill inte. Tänk om tio år när han sitter med kompisarna på stan och alla väljer att dricka hembränd sprit. Då kanske han är den enda som har modet att säga Nej, jag vill inte.
För mig är det här ett exempel på MOD. Mod att våga följa sin känsla och säga vad man vill.
Ett av mina inlägg som fick störst spridning handlade om vår största rädsla som människor. Rädslan att bli avvisad. Rädslan att bli övergiven. Den rädslan är stark och hindrar oss ofta att våga ta steget. Gå fram till någon vi finner attraktiv och så vidare. Det är också pga den rädslan som många klassiska metoder som time-outstolar och hot att bli lämnad och kanske inskickad på sitt rum, faktiskt fungerar. Barn vill precis som vi höra till, vara i samhörighet.
Många av dessa metoder har jag själv använt mig av just för att de fungerar. Men numera har jag barn som ifrågasätter mig när jag använder någon av dem. De ställer sig med armarna i kors och säger: Å du ska vara en sådan som lär andra föräldrar att vara snälla mot sina barn men du är det inte ens med dina egna. Dessa metoder fungerar pga rädsla, skuld och skam och inte utifrån lust och vilja. Inom företagsvärlden har man sedan läge konstaterat att Belönings-och bestraffningssystem främja den yttre motivationen istället för den berikande inre motivationen som får oss att växa och bli självständiga. Tyvärr använder vi dessa metoder fortfarande inom föräldraskapet.
Men sedan några år tillbaka har jag gjort ett aktivt val att utmana mig själv och faktiskt förändras som förälder. Att nå mina barn på andra sätt än med rädsla, skuld och skam. Det är en utmaning men också en fantastisk möjlighet. När jag tar mod till mig och lär känna mig själv hela vägen in till mitt hjärta och är intresserad av att lära känna mina barn hela vägen in till deras hjärta. Att fylla behov istället för belöningar och bestraffningar. Då gör vi saker för varandra inte utifrån rädsla utan utifrån lusten att vilja bidra. Våra hjärtan möts i sårbarheten och vi kan älska varandra ovillkorligt.
Jag vill att mina barn lyssnar på sig själva och våga säga NEJ när de vill säga NEJ eller våga säga JA när de vill säga JA även när alla andra säger tvärtemot. Att de har modet att alltid vara sig själva. Jag vill att mina barn ska ha modet att ta en viss risk för att nå ett visst syfte.
Att skriva ett inlägg per dag i 100 dagar har varit utmanande eftersom skrivande inte varit en av mina styrkor. Men samtidigt en otrolig möjlighet att stärka mig själv och min tro på att jag kan skriva. Jag vill skriva en bok som ska inspirera föräldrar att våga möta sitt eget hjärta, möta sina barns hjärta utifrån ömsesidig respekt och att barn ska nå sina drömmar inte sina föräldrars och föräldrarna ska nå sina drömmar. Genom denna utmaning har jag bevisat för mig själv att jag kan skriva intressanta inlägg. Jag kan möta både ris och ros och utvecklas vidare.
Jag kommer fortsätta att välja att möta mina barn på det sätt jag själv vill bli mött.