Den magiska frågan: Vems är ansvaret?

Jag gillar att bli tillfrågad om vad jag tycker och känner mig naturligtvis extra hedrad när min tidigare “mentor” Pernilla ställer frågor. Pernilla har läst Boisens krönika  Lär barn det magiska: Eget ansvar. Jag kommer att reflektera över krönikan innan jag svarar på Pernillas frågor:

Vad säger Familjecoachen Maria Klein om detta, hur lär man barn på bästa sätt att ta eget ansvar? Upplever att många vuxna känner sig väldigt osäkra och curlandet blir ett slags icke ställningstagande. “Barn gör som vuxna gör och inte som de säger” brukar det sägas. Betyder det att vi har en helt förtappad generation vuxna som inte visar respekt och inte tar eget ansvar?

När det gäller krönikan tänker jag att den handlar mer om vuxenansvar än om barnansvar. Om ett barn skulle klättra på mitt säte och jag inte gillade det skulle jag inte lita på att föräldern eller barnet kan läsa mina tankar genom att möta min blick utan jag skulle ta ansvar och förmedla vad jag tycker, tänker, känner, behöver och önskar. Det är mitt ansvar. Jag skulle säga till barnet hur jag upplever hens handling. Det är vårt ansvar som vuxna att berätta vart våra gränser går. Om jag sa till redan när barnet försökte få kontakt genom att klättra tror jag inte att barnet valt att dra mig i håret. Om föräldern skulle reagera med att säga “Men han är ju bara ett barn” Då skulle jag erbjuda föräldern att byta plats med mig så kan barnet klättra och dra hen i håret istället. Om det var mitt barn som klättrade skulle jag nog personligen sätta gränsen åt mitt eget barn och berätta hur jag tror att den som sitter framför upplever handlingarna ifall inte den själv reagerar. Jag skulle sedan hitta ett annat sätt för barnet att tillgodose det behov som barnet har. Om det är kontakt med främlingen skulle jag hjälpa mitt barn att ta kontakt på annat sätt som inte väcker obehag. Om behovet är något annat så är det mitt ansvar som förälder att hjälpa mitt barn att tillgodose det behovet på ett sätt som än en gång inte ger obehag för andra. När barnet är tre år handlar det mer om vuxenansvar än om barnansvar.
När det gäller exemplet hon ger från skolan så kan jag känna att alla nioåringar inte vet vad hora är och kanske använder det ordet utan att förstå vad det faktiskt betyder. Om barnet efter vuxenkontakt får hjälpa att förstå vad det gjort, tar ansvar för handlingen och sedan slutar göra det tycker jag att problemet är löst och då behöver inte föräldern ringa den andra föräldern. När min dotter blev kallad hora i den åldern svarade hon med en fråga som ställde pojken i en problematisk sits. Han hade nog egentligen ingen koll på vad han sa men hennes respons gjorde att han nog inte sa det igen. Barn kan ta hand om rätt mycket på egen hand (eget ansvar) om de har fått träna tidigt på att hantera olika situationer. Att några barn som beskrevs i krönikan tog till fysiskt våld är naturligtvis inte något som ska tas lätt utan där krävs tydliga gränser. Jag uppfattade det som om skolan hanterade situationen och barnet i frågan erkände och var ångerfull. I det läget förstår jag inte varför Frida inte litade på skolan och eleverna. Om det hade upprepats hade naturligtvis nya åtgärder behövt sättas in. Det är inte ovanligt att föräldrar inte tror att deras barn gjort det de gjort och därför är det många gånger bättre att låta skolans personal sköta dessa kontakter. Självklart är det viktigt att agera på många fronter ifall ett beteende inte upphör men i det fall hon beskriver verkade det som om det var engångs företeelser. Självklart är det svårare för barn att ta ansvar om deras egna föräldrar inte tar ansvar.
När det gäller curlandet tror jag att det är en av de största björntjänster vi gör som föräldrar. Att vi väljer att inte tro på barnets förmåga att klara olika situationer eller att ta ansvar gör att barnen tyvärr i högre grad förlorar förmågan. Om inte ens mina föräldrar tror att jag kan klara det här då klarar jag nog inte av det. Jag tycker det är otroligt viktigt att barn får växa med ansvar. Att successivt utifrån ålder och mognad mer och mer få ta ansvar är avgörande för att de ska kunna klara sig utan oss i framtiden. Barnen ska ju gå från att vara beroende till att bli oberoende. Om vi inte låter dem växa med ansvar då hindrar vi deras utveckling.  Det är vårt ansvar att vi tar ansvar men det är också vårt ansvar att våra barn allt eftersom tar mer och mer ansvar för sig själva och andra. Jag har skrivit om processen att gå från att barn är beroende till oberoende i detta inlägg och om att lära barn att fiska istället för att ge dem en fisk här.  När det gäller curlingföräldrar så har jag skrivit en del om det i detta inlägg. Tillbaka till Fridas krönika. Jag kanske sticker ut hakan nu men jag tycker att hon faktiskt curlade lite när hon besökte klassen. Hon visade inte tillit till varken skolans personal eller sin dotter. Jag tror att hon hade kunnat avvakta och sett om de insatser som gjort räckte eller inte. Jag får erkänna att jag själv agerat på liknande sätt men insett att det är viktigt att låta de som har ansvaret, skolan och barnen faktiskt får möjlighet att hantera situationer på egen hand i första hand. Jag skulle idag kontaktat personal och frågat hur det gått och om de behövt min hjälp självklart agerat.
När det gäller Pernillas sista fråga så tror jag inte vi har en förtappad generation som inte visar respekt eller tar eget ansvar. Jag tror att vi oavsett generation behöver fundera på hur vi visar andra respekt och att vi i högre grad väljer att ta ansvar, både för våra egna gränser men också för våra känslor. Bakom varje känsla finns ett otillfredsställt behov. Om detta handlar min senaste kurs 😉
PS! Minns att jag någon gång läst om en man som klev på tunnelbanan med sina tre “stökiga” barn och en person valde att inte kommentera de stökiga barnen och under resan fick hen reda på att mannen precis mist sin fru och var på väg hem från sjukhuset.