Är du tonårsförälder och vill hjälpa mig?
Har föreläsningsmaterial riktad till tonårsföräldrar men är inte nöjd med mina rubriker. Kanske kan du hjälpa mig. Föreläsningarna handlar om följande:
- Den första handlar om hur vi kan stödja våra barn när de har problem. Jag tar upp sådant som gör att vi hindrar kommunikationen och sådant som gör att vi kan öka kommunikationen samt hur vi kan med vårt sätt träna tonåringen att så småningom lösa problem utan vår hjälp. Den har haft några olika namn: “Stödja tonåringen vid problemlösning” eller “Stärk din tonårings självkänsla vid problemlösning”, har också haft namnet “Att utvecklas tillsammans med din tonåring vid problemlösning”.
- Den andra föreläsningen handlar om hur vi kan öka vår kontakt och samarbete tillsammans med vår tonåring genom att fokusera på ett antal behov: kontakt, kompetens, autonomi och samhörighet. Den har haft namnen “Du och din tonåring-om kontakt och samarbete genom ömsesidig respekt” samt “Nå kontakt och samarbete med din tonåring-om kompetens, autonomi och samhörighet”
Finns det något ämne du skulle vilja att jag gjorde en föreläsning om får du gärna komma med sådana förslag.
Jag ser fram emot att ta del av era förslag. Tack på förhand!
Jag tycker att föreläsningar om att släppa taget och att planera sin egen död behövs. Att se sina barn bli stora handlar mycket om att släppa taget och att acceptera sin egen dödlighet. Ofta hakar vi fast i våra barn för att vi är rädda för vår egen död. En tonåring är i många fall en människa som håller på att växa om oss och som kommer att bli större än vi själva och det är det vi är rädda för. När vi accpeterar vår egen dödlighet fullt ut och omfattar den med kärlek då kan vi låta barnet flyga och växa ich förstå att nu klarar sig barnet mig förutan. Tonåren är av samhället en konstruerad tid fast den ytterst handlar om det jag skriver ovan.
Tack för din kommentar Inger! Det du beskriver kan helt klart en del föräldrar uppleva. Även om det inte alltid handlar om tankar om vår dödlighet kan det ju vara en känsla av avundsjuka som ger sig till känna. En önskan om att vara i samma ålder och få en “ny” chans. En sak jag har upplevt är att hela denna process går lättare när man tidigt inser att det handlar om att barnen just ska växa och klara sig utan oss. Att de har sina egna vingar som ska ta dem från boet. Och att om det är en process som startar tidigt är de verkligen flygfärdiga när de väl är dags. Och att det kommer en dag när de faktiskt inte längre är beroende av oss och det är skönt för både förälder och barn den dag de tar steget och flyttar hemifrån. Det är liksom dags!