Våra barn är värda den bästa förskolan

Jag brinner för barn och barns bästa och startade 2007 mitt företag för att inspirera de personer som betyder mest för våra barn-deras föräldrar. Jag ville inspirera dem till rikare relationer med sina barn. Relationer där både barn och vuxna blir sedda, hörda, bekräftade, respekterade och tagna på allvar. Relationer som bygger på ömsesidig respekt.
Jag har genom åren fått äran att träffa och utbyta erfarenheter med hundratals föräldrar och dessa möten har verkligen berikat mig. Att barn har föräldrar som så gärna vill lära känna både sig själva och sina barn gör att jag varje dag vill gå till mitt jobb. Jag känner att jag vill gå till jobbet, inte att jag måste. Jag skulle önska att alla fick känna den lusten men något har kommit emellan.
Förut kände sig föräldrar trygga med att deras barn fick den goda omsorg som förskolan kunde erbjuda men idag är det inte riktigt så. Många föräldrar har kontaktat mig och känner oro. De känner att de förhållningssätt som jag förmedlar inte är detsamma som de möts av i förskolan, det som är grundat i ömsesidig respekt och där vi vuxna tar oss tid att lyssna på våra barn. Där vi vuxna tar oss tid att bekräfta barnets alla känslor. Där vi vuxna försöker ta reda på vad barnets behov är. Varför de gör som de gör. Där vi vuxna tillsammans med barnet försöker hitta nya sätt att tillgodose dessa behov utan att det drabbar någon annan. Där både barnets behov och mina behov är viktiga. Det förhållningssättet är inte riktigt det förhållningssätt som allas barn möts av i förskolan.
Men förskolan är ju den plats som många barn faktiskt vistas största delen av sin vakna tid, där de verkligen behöver få känna sig sedda, hörda, bekräftade, respekterade och tagna på allvar.
Beror det på att pedagogerna inte vill möta barnen på detta respektfulla sätt? Nej, det beror på att pedagogerna inte har tid att möta barnen på detta respektfulla sätt. Jag tror att alla som väljer att arbeta med barn vill bygga trygga och kärleksfulla relationer med barn. Jag tror att de går alla år på universitetet i hopp om att kunna göra gott för barn. Men de får inte ihop det.
Jag läser i en artikel i Aftonbladet http://www.aftonbladet.se/wendela/familj/article18873819.ab där Lärarförbundets ordförande Eva-Lis Sirén säger:
”Många av våra medlemmar går på knäna. De drabbas av samvetsstress, de vill engagera sig i barnen men större barngrupper och mer pappersarbete gör att situationen många gånger blir ohållbar.”
När jag läser detta tänker jag på hur det var att arbeta inom äldreomsorgen. Hur jag till slut inte stod ut med att jag inte räckte till och valde att sluta. Jag ångrar att jag inte lyfte upp problemen och skrek högt: VÅRA GAMLA ÄR VÄRDA MER! Men istället valde jag att bara gå. Jag minns hur jag efter att jag hade slutat valde att besöka en av de boende som saknade anhöriga. Jag tänkte att jag skulle ta ut henne på en promenad. Hon var så ovan med att gå på promenad att hon blev så uppspelt att hon fick diarré. Efter några försök valde jag att inte utsätta henne för denna stress något mer.
Försäkringskassans rapport visar att de som arbetar inom förskolan drabbas av alla möjliga sjukdomar. Det här är allvarligt. PEDAGOGERNA ÄR VÄRDA MER. Det är dags att vi alla gör något åt det här. Vi vill ju att både våra barn och deras pedagoger ska må bra.
Jag reagerade när rekommendationen om max 15 barn per barngrupp i förskolan togs bort. Inte för att kommunerna någonsin har strävat mot detta mål men för att det nu inte ens finns ett mål. För vår del blev det nu fler barn på vår sons avdelning. Med tre fantastiska personer som arbetat länge med varandra och har en fungerande arbetsgrupp och förskolegrupp kommer det att fungera men jag är helt övertygad om att både barn och pedagoger skulle hinna se, höra, bekräfta, respektera och ta varandra på allvar ännu bättre med en grupp på 15. Det behövs bara något barn med särskilda behov och en sjukskriven pedagog för att korthuset ska rasa.
På andra avdelningar är det redan kaos. Det märker jag på de föräldrar som känner en enorm oro över hur barnen har det på dagarna. De upplever att pedagogerna inte hinner se allt som händer under dagen och att de inte har möjlighet att ta tag i konflikter som uppstår i barngruppen. Det jag vet är att den oron föräldrarna har tar de med sig till arbetet och kan då inte ge 100 % när de är där.
Det brukar vara populärt att prata ekonomi och här skulle jag vilja lyfta att varje förskola som inte fungerar är ett stort problem för hela vårt samhälle. Pedagoger som gått flertalet år på universitetet blir sjukskrivna, väljer att skola om sig eller bli arbetslösa, vad kostar det? Nyrekrytering av nya pedagoger, vad kostar det? Föräldrar som går till jobbet med en klump i magen som hindrar dem från att ge 100 % på arbetet, vad kostar det? Barn som inte får sina grundläggande behov tillgodosedda, vad kostar det? Förutom att det kostar varje enskild individ lidande och kanske i slutändan ouppfyllda drömmar så kostar det samhället mycket pengar. Det är helt enkelt inte bra rent samhällsekonomiskt.
Att vi har förskolor där pedagogerna inte har tid eller ork att se, höra, bekräfta, respektera och ta våra barn på allvar får effekt på barns självkänsla och följer med barnen upp i skolan. Jag är övertygad om att barns tillvaro i förskolan, deras möjlighet att få sina behov tillgodosedda har en enorm påverkan på hur väl våra barn sedan kan prestera i skolan. När barns självkänsla får näring då är de öppna för att möta andra och framförallt är de ivriga att få lära sig ännu mer.
Anna Bäck, 31 år uttalar sig i Aftonbladets artikel. ”Förskolorna behöver en bättre ekonomi, färre barn i grupperna, resurser till barn som är i behov av extra stöd och fler förskolelärare.
Anna Bäck tycker även att det är dags att höja förskolans status genom att höja lärarnas löner – och att politikerna börjar se relationerna mellan förskola och skola.
– Det är hos oss allting börjar. I debatten om de sjunkande Pisaresultaten har man till exempel inte ens funderat över förskolans betydelse.”
Jag tror precis som Anna att en av lösningarna på de sjunkande Pisaresultaten är att se till att pedagoger har möjlighet att möta varje barn och att det även är möjligt när barnen sedan börjar skolan. Skolans pedagoger behöver också möta våra barn utifrån ömsesidig respekt.
Vad kan vi, var och en, göra för att våra barn ska få alla förutsättningar för att må bra och för att de som tar hand om det bästa vi har fortsätter göra det och inte blir sjuka?
Våra barn är vår framtid! Nu skriker jag VÅRA BARN ÄR VÄRDA MER!
Maria Klein, mamma och familjecoach