När rädslan tar över

David Eberhard börjar sin föreläsning, om boken “Hur barnen tog makten” som jag skrev om här, med att berätta om alla sina chefspositioner och skillnader på olika klienter. De som har upplevt verkliga trauman och de som bara är “offer” för att lillebror fick finare julklappar. Han pratar om paniksyndrom och rädsla. Han pratar om den nationella paniksyndromen där vi försöker skydda våra barn mot allt.
Han tar upp cykelhjälm som ett exempel på något som inte är nödvändigt i vårt trygga samhälle. Han berättar lite stolt över hur hans dotter cyklar utan. Jag funderar om han arbetat på någon akutmottagning någon gång och sett barn och vuxna komma in med skallskador som kunde ha undvikits med en cykelhjälm. Jag undrar om han haft någon i sin familj som spräckt skallen och legat fem veckor på sjukhuset pga en cykelolycka. Personligen har jag på nära håll fått uppleva denna osannolika dag och berättar mer om det här. För att påminna mig själv om cykelhjälmens betydelse räcker det att tänka tillbaka några månader i tiden. Jag satt fram i en ambulans medan sonen låg där bak. Han hade tack och lov haft hjälm på sig när han föll baklänges med inlines men däremot landade han olyckligt på ryggen, då en klubba låg på marken. Ambulansföraren berättade att det var tur att han haft hjälm och fortsatte att berätta om de barn och vuxna som valt att inte ha hjälm och varit med om en cykelolycka. De var onödiga skallskador som kunde  ha förhindrats. Han berättade också att de flesta hade haft relativ låg fart vid fallen och ändå fått rejäla skallskador. Jag tror jag vet svaret på mina funderingar i början av stycket. David har inte jobbat på akutmottagningen och sett barn och vuxnas skadade skallar. Han har inte sett vilka följder dessa skador ger både för den som skadats men också för dennes familj. Ändå står han där som en auktoritet och förespråkar att barn, precis som hans dotter, inte behöver hjälm. För cykling är inte farligare idag än det var innan cykelhjälmarna.
Jag gick till föreläsningen med tanken att lära mig något som kan bidra till mig i min vardag och det fick jag med mig. Jag ska helt klart tänka till när det gäller rädsla för faror som är ganska osannolika att de händer. Jag minns i somras hur jag tyckte det var lite obehagligt att de i de fyra säkerhetskontrollerna inte plockade våra flaskor med vätskor. Jag gillade att slippa köpa vatten inne på flygplatsen men tänkte ändå på säkerhetsrisken. (Jag berättade dock inte om min oro för mina barn.) Ska sanningen fram är ju risken otroligt liten att just vårt plan ska drabbas av en terrorattack. Enligt David kan vi åka ett flyg per dag i 20 000 år utan att vara med om en flygplansolycka. Kan förstås inte låta bli att fundera på om den siffran verkligen stämmer 😉 Jag tar i alla fall med mig att försöka tänka mer på hur osannolikt det är att just mina barn ska vara med om något osannolikt.
Jag upplevde att föreläsningen mer behandlade hans tidigare böcker än just “Hur barnen tog makten” men lite handlade den ändå om barnuppfostran.
När det gäller uppfostran säger David:

“Det spelar ingen roll hur du uppfostrar. Bara du tror på dig själv.”

För det första tycker jag det är en märklig sak att säga med tanke på att han valt att skriva en bok om hur barnen tog makten. Menar han att alla barn oavsett uppfostran “väljer” att ta makten. I så fall förstår jag ännu mindre om varför han så tydligt väljer att beskriva föräldrar och vad de gör eller inte gör i sin bok. Vad de gör eller inte gör har ju ingen betydelse så länge de tror på sig själva. Eller?
Som ni säkert förstår så tror jag att det faktiskt spelar roll hur jag väljer att förhålla mig till mina barn. När jag gick från att tro på mig själv, utifrån hur jag själv blivit fostrad,  till att lyssna till mina barn började en fantastisk resa. Jag valde att bli mer sårbar. Jag valde att lyssna inåt och jag valde att lyssna på mina barns inre. Jag blev mer ärlig men också mer nyfiken. Jag är helt övertygad om att vi har svaret på våra frågor inom oss så ja, det är bara att tro på oss själva. Samtidigt tror jag att om vi ska utvecklas så behöver vi ha modet att vara sårbar. Att lyssna förbi det vi lärt oss av de mönster vi växt upp med. Den sårbarheten saknar jag helt i Davids böcker och föreläsning. Att våga lyssna inåt. Våga känna på djupet. Våga möta alla känslor och alla våra barns alla känslor. Våga inse att vi har något att lära av våra barn. Om vi har modet att möta våra barn precis som de är. Att det inte handlar om makt utan om sårbarhet, relationer och utveckling.
David beskriver Kalle två och ett halvt år som kastar gröt. Han ger två exempel på hur en vuxen kan möta detta barn. Han hoppar ner från scenen och går ner på “barnets nivå” och säger med en tillgjord röst: Mår du inte bra? Ska vi prata om det? Har du det jobbigt på dagis?  Han frågar publiken hur detta får barnet att känna sig. En svarar: Förlöjligad! Sedan ger David alternativet: ÄT!
Som i boken så verkar det bara finnas två alternativ. Svart eller vitt. Jesper Juul (Eberhards tolkning av Jesper Juul) eller Eberhard. Det är för övrigt komiskt att han ägnar så mycket tid åt Jesper Juul som han anser inte har något belägg för det han skrivit.
David pratar också om vad som ger barn trauman men med ett frågetecken. Där tar han till exempel upp att bli uppmanad att gå in på sitt rum. Han får publiken att skratta när han beskriver hur vi uppenbarligen inte ska lämna barnet där för då blir dem ensamma. I hans bok skickar han gärna in sina barn på rummet så det förvånar mig inte att han vill förlöjliga de som tycker att det är viktigt att vara med barn när de upplever känslor. Ett av mina populäraste inlägg handlade om att skicka in barnet på rummet och jag inser hur han skulle skratta åt det inlägget om han läste det.
Han tar upp en hel del om skolan, om problemet med problembaserad inlärning och om Pisa såklart. Jag väljer att sammanfatta hans tankar i ett citat:

“Det är barnen som ska anpassa sig till samhället, inte tvärtom”

Det handlar mycket om antingen eller och sällan både och. Antingen ska föräldrar anpassa sig till sina barn eller så ska barnen anpassa sig till sina föräldrar. I en relation anpassar vi oss till varandra även om föräldern alltid har ansvaret för miljön och ledarskapet. När han tar upp olika uppfostringsexperter nämner han Amy Chua som skrivit Tigermammans stridsrop. Han berättar att hon lyckats med sina två barn. Han missar att berätta om alla studier som är gjorda om hur “tigerbarn” inte presterar bättre än barn till “stödjande” eller “lättsamma” föräldrar och att de tigerbarn som presterar bra mår dåligt. Men dessa kanske hör till de barn som är offer och gnäller om lillebrors finare julklappar. Jag frågade efter föreläsningen om han kände till dessa studier men det gjorde han inte men däremot var han inte överraskad över resultaten. Jag berättade också vem jag var med tanke på våra tidigare diskussioner som du kan läsa om här.
Jag trodde föreläsningen skulle handla om “Hur barnen tog makten” men den handlar mer om föräldrars och samhällets rädsla.
Jag håller med David att det är viktigt att vi inte överför alla våra rädslor på våra barn. Att vi låter barnen utforska världen utan ständig oro för vad som ska hända. Detta ska jag absolut ta med mig när det gäller yttre hot.
David lyfter i slutet fram hur rädsla gör att vi blir lätta att kontrollera. Där håller jag också med honom och det är precis det jag också är orolig för. Att om jag fostrar mina barn med rädsla, genom att tex skrika ÄT, då kommer de bli lättare att kontrollera. Och jag vill ju inte att mina barn ska bli styrda av andra utan att de ska styra sig själva. Att de ska bry sig om sig själva men också andra. Att deras behov är viktiga men att även andras behov är viktiga. Att det går att ha likvärdiga relationer som får alla inblandade att växa och må bra. Det behöver inte vara antingen eller. Både mina behov och barnens behov är viktiga.
Jag tror det finns en rädsla hos föräldrar som väljer att styra sina barn med rädsla. En rädsla för sårbarhet. En rädsla för vad som skulle hända om de lärde känna sig själva på djupet och valde att lära känna sina barn på djupet. Det är “enklare” att säga ÄT än att ta reda på vilket behov barnet försöker tillgodose när det kastar gröt. Då behöver jag inte ta reda på vilket behov det är hos mig som gör att jag vill att barnet ska äta istället för att kasta. Jag behöver inte ta reda på vilket behov det är som gör att jag vill skrika ÄT och vad det är för behov som barnet har som gör att det väljer att kasta gröt/inte äta.

°Barn behöver lära sig att livet gör ont°

Jag tror faktiskt inte att vi behöver lära barn att livet gör ont. Det kommer de att lära sig tids nog ändå.
Det kryper i mig när barn inte blir respekterade och jag kan sällan vara tyst samtidigt vill jag respektera andra människors val. Människor valde att köpa biljetter för att lyssna på David och därför ville jag inte ta plats i salen genom att ifrågasätta och skapa diskussion. Jag bestämde mig för att skriva ner allt jag tänkte och kände istället för att ställa frågor under föreläsningen. Det fanns över huvud taget väldigt lite utrymme för frågor och varje gång jag ville räcka upp handen fick jag anstränga mig för att inte göra det. Jag kände mig som en tyst mus som lärt sig att lyda. Däremot valde jag att inte skratta när resten av publiken skrattade. För mig var det inte roligt det han sa. När David på ett tydligt sätt avslutade vår diskussion på Facebook valde jag att även då vara en tyst mus som lyder. Otäckt men sant. Men vem står upp för barnen ifall vi väljer att lyda? Ifall vi låter rädslan vinna. Nä, jag säger det en gång till. Det handlar inte om makt, det handlar om relationer. Relationerna till våra barn är mycket viktigare än att lyda den som tror sig ha makten. Så nästa gång kommer jag inte att låta rädslan ta över. Fast jag var ju rätt modig när jag valde att prata med honom om tigerföräldrar och berätta vem jag var. Jag gick därifrån med ett stort leende när han sa: Det var du som var lite kritisk. Jajamen, det är jag!
Inser också att jag nog hade valt att ställa mer frågor om jag lyssnat på honom i en annan ort än Umeå där jag själv föreläser om föräldraskap.