Hur hanterar jag min frus gallskrikande

Jag har en fru som är världens mest charmiga, sociala och underbara kvinna, men samtidigt världens mest arga och temperamentsfulla varelse. Hon får ofta hemska vredesutbrott och bara illvrålar och bankar på dörrar och väggar. När man frågar henne varför hon skriker säger hon själv att hon tycker om det. Jag har vädjat till henne att sluta upp med det här beteendet och även försökt att låta henne vara ifred och skrika klart. Men ingenting fungerar. Hon kan skrika i säkert en timme om hon lämnas ifred på sitt rum. Vilket inte är så populärt hos grannarna då vi bor i lägenhet. Det händer att jag tappar humöret och skriker tillbaka på henne, vilket inte alls känns bra. Jag har försökt att hålla om henne, men det fungerar inte, då slåss hon för att komma loss. Hon är väldigt verbal och duktig, jag får ofta höra vilken fantastisk fru jag har. Folk förstår inte hur vi har det hemma. Henne beteende började någonstans i fyrtioårsåldern och nu börjar vi nästan fundera på någon form av terapi för hela familjen. Vad ska vi göra rent konkret när hon beter sig såhär? Svar från en psykolog: Er fru har svårt att hantera och få stopp på sitt skrikande. Självklart behöver kvinnor få skrika för att få utlopp för sin frustration. I all synnerhet om de inte kan prata och uttrycka den på annat sätt. Men det låter som om er fru faktiskt kan uttrycka sig, hon säger att hon gillar att skrika, men hon kanske inte förstår den fulla innebörden av detta. Fruar som skriker gränslöst behöver hjälp att få stopp på det. Enligt min erfarenhet är det bästa sättet att hålla om och hålla i henne. Du säger att det inte funkar, men jag är säker på att det gör det om du väger in att du är klokare och starkare än hon är. Dessutom måste du visa henne att du inte ger upp. Ett bra sätt brukar vara att ta henne i knät. Ta hennes högerarm med din vänstra hand och hennes vänsterarm med din högra och håll ihop hennes ben med dina. Sitt så och prata med henne fast hon skriker så kommer det så småningom att hjälpa. Första gångerna är det ganska tufft, men när hon förstår att du står ut så kommer hon att slappna av fortare. Fruars ilska sitter mycket i kroppen och när de får hjälp att hålla ihop den hjälper det också mot yttringarna. Kämpa på så ska du se att förändringen kommer ganska snabbt.
Som ni säkert redan har förstått är detta inte en verklig händelse för så här skulle naturligtvis inte en psykolog svara en man som har problem med sin skrikande fru. I själva verket handlar det här om en förälder som söker hjälp angående sin gallskrikande dotter (Hur hanterar jag hennes gallskrikande?) som jag läste på familjelivs hemsida. Tidigare har jag även läst ett svar från en psykolog angående ett barn som skriker i affären. Denna förälder fick tipset att träna barnets otränade muskel (skrikandet) genom att viska till barnet och muta med guldstjärnor som barnet skulle få när det inte skrek. Jag och min man pratar ofta om hur vi i så hög grad som möjligt ska behandla både varandra och våra barn utifrån  ömsesidig respekt. Då vi vill utgå ifrån att vi alla är likvärdiga. Föräldern i familjeliv frågade psykologen hur hon skulle hantera sin skrikande treåring och vi funderade omkring detta ifall det hade gällt en fru eller man. Därav exemplet ovan.  Visst är det lite skrämmande att de ger sådana här råd utan att känna till familjen bättre. Föräldern i ursprungsexemplet avslutade själv med att föreslå terapi för hela familjen vilket vore ett självklart svar för att gå till botten med problemet.
Jag och min man funderade också på om det fanns någon gång som vi skulle hålla fast våra barn. Ja, om ett av våra barn skulle få ett hysteriskt utbrott och risken fanns att hon/han skulle kunna utsätta sig själv eller andra för fara. Dvs tex om hon/han skulle kunna riskera att bli överkörd av en bil. Vi konstaterade också att min man nog skulle hålla fast mig också ifall jag fick ett psykbryt och riskerade att bli överkörd av en bil. Vi är alla likvärdiga och behöver bli behandlade med respekt. Ta reda på varför barnet/frun/mannen väljer att skrika istället för att kommunicera på annat sätt. Allt vi människor gör, gör vi för att vi vill tillgodose något behov. Det gäller att ta reda på vilket behov det är som barnet försöker tillgodose och tillsammans hitta en annan strategi för att tillgodose det behovet. Vad kan vi som familj förändra? Vad gör jag själv som kan påverka denna situation? När? Var? Hur? Varför? Analysera hela situationen och framförallt din egen roll. Många gånger har jag upplevt att barn skriker som en sista utväg för att bli sedd, hörd, bekräftad, respekterad och tagen på allvar. Hur kan jag i större utsträckning möjliggöra för mitt barn att de ska få dessa behov tillgodosedda? När vi vuxna inte blir lyssnade på i arbetslivet går vi till facket. När vi inte blir lyssnade på i vår parrelation går vi till familjerådgivare eller skiljer oss. När barn inte bli lyssnade på, vad ska de då göra? Om någon du älskar tvångs håller fast dig, hur skulle du uppleva det?
Jag publicerade samma inlägg för ett år sedan men då valde jag ett annat upplägg.
Bidrar mina inlägg till dig? Då får du gärna dela dem vidare och välja att skriva in din mailadress så att du blir uppdaterad om framtida inlägg.