Att "prata" med barn om svåra ämnen

För många ökar hjärtfrekvensen bara av att själv tänka på döden, ondska, orättvisor och ovisshet. Känslor som rädd, oro, olust, ängslan, ledsenhet och sorg upplevs och det är lätt att välja att stänga av istället för att utforska och omfamna. Om våra barn kommer med dessa stora livsfrågor är det lätt hänt att vi inte vill prata om det med risk att även våra barn ska behöva hantera dessa svåra frågor. Vår oro och osäkerhet tar överhand och lamslår oss. Det gäller att inse hur viktigt det är för våra barn att de har någon som är villig att prata med dem om dessa frågor och ta mod till oss och faktiskt göra det. Om vi själva tycker det här är väldigt jobbigt kanske vi behöver möta oss själva och utforska våra känslor och behov innan vi möter barnet men vi kan också utforska dem tillsammans med våra barn då det inte finns några givna svar. Om vi känner oss väldigt osäkra tror jag det kan vara bra att berätta detta för barnet då det annars kanske känner att det känns konstigt och fokus blir att ta reda på vad som känns konstigt. Att vara ärlig är ofta A och O för kontakt.
Det är otroligt viktigt att vi försöker lyssna mer än prata, då kan vi få reda på vad barnet funderar omkring istället för att vi utgår ifrån att de vill veta det vi tror att de vill veta. Barnet känner sig också mer sedd, hörd, bekräftad, respekterad och tagen på allvar när deras tankar, känslor och behov får vara centrala. Tänk på att andas och fokusera på vad barnet säger, försök skapa dig en bild av dennes “karta”. Lämna din egen “karta” åt sidan ett tag om det inte är så att barnet frågar efter din bild. Om det blir känslosamt, låt känslorna komma och omfamna dem. Det är okej att vara ledsen, sorgsen och så vidare, Sätt gärna ord på känslorna och kanske kan ni även koppla dem till ett behov som de försöker få tillgodosett. Det skulle kunna vara behov som trygghet, skydd, klarhet, mening, harmoni, förutsägbarhet, att sörja, förståelse, bekräftelse och så vidare.
När barnet har blivit sedd, hörd, bekräftad, respekterad och tagen på allvar. När deras karta har fått ta plats och visa vägen då tänker jag att det finns möjlighet att dela med sig av vår “karta”. Vilka känslor vi upplever och vilka behov vi försöker få tillgodosedda. Barnet kan då känna att de inte är ensamma. Vi känner lika och har liknande behov.
Tänk på att det inte finns några givna svar och att det är okej att vi inte har svar på alla barnets frågor. Ibland kan det till och med vara en fördel då barnet kan få möjlighet att hitta sina egna svar eller förlika sig med att det inte finns något svar.
Berätta gärna för barnet att du också tänkte på sådant här som barn. Att det är naturligt och att de inte är ensamma.
Läs gärna vad skolkuratorn och Bris-medarbetaren Petter Iwarsson säger i artikeln “Vuxna vågar inte tala med barn” i SvD.
*karta=vår bild på “verkligheten”.
Jag har tidigare skrivit om vikten av att inte visa sin oro när barnet berättar om något som hänt dem i inlägget “En förälders mardröm“, där finns fler referenser.
Jag vill också lyfta betydelsen av att följa sitt hjärta och inte blint lyssna på experter. När ett av våra barn var med om ett trauma så kontaktade jag en psykolog efter tre veckor och frågade om råd. Hon tyckte att det var dags för mitt barn att släppa händelsen och gå vidare och att jag hindrade denna utveckling genom att kontinuerligt fråga hur barnet mådde. När jag berättade för barnet sa det: Jag kan fylla ett helt hangarfartyg av all okunskap som hon besitter, jag vill att du fortsätter fråga mig.