Felicia försvann men är tillbaka

Jag hade förmånen att få lyssna på Felicia Feldt när hon blev intervjuad av Svante Weyler i Umeå. Jag har tidigare skrivit ett inlägg om hur jag upplevde att en av Anna Wahlgrens barn valde att skriva en bok om sin upplevelse. Jag beställde boken och läste ut den snabbt. Jag var inte förvånad över det jag läste, för mig stämde det väldigt väl överens med den bild jag själv skapat av hur det egentligen var. Jag hade för många år sedan läst om Mobbningsdagen i en veckotidning när jag jobbade natt. Jag försökte senare hitta tidningen men lyckades inte så jag trodde ett tag att jag kanske hade drömt. Men i Felicia försvann fann jag Mobbningsdagen beskriven precis som jag minns den från veckotidningen. Kändes otroligt skönt att äntligen få bekräftat att jag inte drömt eftersom jag försökt att berätta om denna otäcka dag men inte riktigt blivit betrodd. Samtidigt när jag läste boken blev jag naturligtvis förbannad att barn över huvud taget ska behöver uppleva en sådan här uppväxt.

För att få större klarhet valde jag att även läsa Annas egna memoarer så jag lånade Mommo på biblioteket. I den skriver hon väldigt ingående om olika människor bland annat papporna till barnen. Jag klarade inte av att läsa hela boken utan nöjde mig med några delar. Jag kommer inte i detta inlägg ägna mig åt att analysera denna bok då jag inte känner att det är något jag vill göra.

Det jag kan konstatera efter att ha läst Barnaboken och Mommo är att barnen redan från start ofrivilligt blivit satta i rampljuset, de växte upp i offentligheten och i Mommo blev även deras pappor offentliga. Att Felicia väljer att i offentligheten beskriva sin upplevelse känns rätt naturlig med tanke på hennes förebild.

Med kroppsspråket och med ord beskriver hon sin upplevelse av att tillhöra och vara väldigt styrd av flocken. Vetskapen om att hon kan bli utesluten och hur det känns. Att ständigt känna en otrolig ensamhet fast man lever tillsammans. Hon berättar om den gången hon öppnade sig för sin mamma och mamman lyssnade men avslutade samtalet med en örfil och skuldbeläggning för vad Felicia utsatte henne för. Hur flock och ensamhet blev ett.

Felicia berättade om hur stark deras flock var och hur de hade svårt att skapa andra relationer eftersom de flyttade mycket. När Felicia beskriver flocken som hon växte upp i föll fler bitar på plats för mig. Anna Wahlgren har i offentlighet ifrågasatt förskola. Ja, vad hade hänt om barnen gått på förskola och skapat andra relationer än de till sin familj? Tänk om barnen hade upptäckt att det faktiskt fanns en annan värdegrund än den de upplevde hemma.

Felicia fortsätter att berätta att alla barnen hade bra självförtroende. Själv var hon väldigt duktig på att sköta sysslor och syskon och hur det byggde hennes självförtroende. Men att hon inte hade någon stark självkänsla. Hon började fråga sig vem hon var. Felicia försvann helt enkelt.

Men nu är Felicia tillbaka och hon sa att hon inte tänkte tappa bort sig själv igen. Med tanke på det mod som det krävs att bryta upp från en flock är jag säker på att hon kommer att klara av att stärka sig själv och inte tappa bort Felicia igen.