Misstag är en del av lärandet.

Oj, vad det är svårt att vara förälder. Väldigt mycket av föräldraskapet handlar om möten. Möten mellan människor och hur de påverkar varandra. Olika observationer, olika känslor, olika behov och olika önskemål men ändå så lika. “Allt människor gör, gör de för att tillgodose ett behov” Men hur ska vi göra för att tillgodose både våra egna behov och våra barns behov. Jag tror väldigt mycket handlar om att våga lyssna på varandra, vara nyfikna på varandra och vilja få bådas behov tillfredsställda.

Jag har som människa och förälder gjort misstag. Äntligen vågar jag erkänna mina misstag och försöka lära mig något av dem. Att våga reflektera över mitt eget beteende och våga ta reda på vad andra tycker, tänker, känner, behöver och önskar har blivit en utmaning som jag vill anta.

När mitt barn var tillsammans med några andra barn och de valde att utesluta en kompis valde jag att skälla på mitt barn inför kompisarna. Syftet var att förmedla till de övriga barnen vad jag tyckte. Men det jag gjorde var att kränka mitt barn inför de som brukade kränka det. Det kommer jag inte göra igen eftersom det kränker mitt barn.

När jag slängde igen bagageluckan på mitt barn valde jag att skälla på barnet för att det var på fel plats. Ett sätt att skylla ifrån min oaktsamhet, jag ville inte erkänna att jag skadade mitt barn. Det kommer jag inte göra igen eftersom jag gav barnet skuld för något som var mitt ansvar.

När jag valde att säga: Nu gjorde du en “x” när någon i familjen glömt något. X är alltså namnet på ett av mina barn. (Det kallas att stämpla ett barn som något, i det här fallet som glömsk, något som inte hjälper utan snarare stjälper.) Det kommer jag inte göra igen eftersom det är otroligt kränkande.

Jag skulle kunna räkna upp hur många exempel som helst. Jag har gjort många misstag som människa, partner och förälder.

Det är viktigt för barn att vi vågar se att vi kan göra fel. Att vi kan reflektera och lära oss av våra misstag. Det hjälper våra barn att göra detsamma. Det är skönt att visa att jag inte ÄR fel bara för att jag ibland GÖR fel. Självklart ska jag ta ansvar för det jag väljer att göra. Jag vågar det mer och mer, vilket känns skönt. Jag kan också i högre grad säga och mena Förlåt.

Tänker på Felicia Feldt och hennes mod. Hon hade med sig sin barndom i bagaget när hon blev förälder. Men hon hade modet att reflektera över det hon gjorde och ändra sig. Hon kommer nog inte få höra sin mamma säga att hon som förälder någonsin gjort något fel men Felicia har själv tagit i tu med sina erfarenheter och för inte samma sak vidare.