Fy vilka föräldrar som stoppar Alfons!

I flödet på Facebook ser jag många inlägg och artiklar som är upprörda över att föräldrar har anmält filmvisning av Alfons Åberg. De anser att föräldrarna curlar sitt barn och försöker skydda dem från en oskyldig film. Föräldrar ska minsann inte styra förskoleverksamheten.

Jag har funderat på denna anmälan och framförallt så har jag funderat på filmvisningen. Jag tror det är svårt att döma någon utan att ha alla fakta på bordet. Jag brukar vilja sätta mig in i barnets sits och det tänker jag göra även denna gång. Anta att barnet fick se denna film utan att någon vuxen fanns närvarande och berättade innan vad de skulle se, förklarade otydligheter under filmen och framförallt pratade efteråt om innehållet. Vilka känslor tror ni barnet upplevde när det såg filmen? Hur var det att inte få någon vuxen som vägledde? Jag utgår ifrån att jag som barn rätt snabbt hittar något annat att göra och försöker glömma det obehagliga eftersom det inte finns någon vuxen som vägleder mig. När sedan natten tar vid kommer tankarna tillbaka denna gång i form av mardrömmar. Jag skriker av rädsla och mina föräldrar försöker på alla sätt och vis att trösta mig men de kan inte sätta ord på mina tankar och känslor för de har ingen aning om vad jag har varit med om. Den maktlöshet som mina föräldrar då känner kan jag verkligen känna igen de gånger barnen har vaknat upp och varit ledsen utan att jag förstått varför.

Om jag nu fortsätter utgå ifrån mitt föräldraperspektiv kanske jag har upplevt att förskolan allt för ofta väljer att sätta på en film för att hinna med det dagliga ansvaren i förskolan. Jag börjar fundera på om det faktiskt är så att filmvisningen inte följs av något samtal. Mitt barn lämnas ensam med sina känslor och då jag inte får någon information om vad barnet upplevt får jag svårt att finnas där för mitt barn när filmen bearbetas oavsett om det är i vaket eller sovande tillstånd. Jag funderar också vilka krav jag kan ha på en tvååring att sätta ord på sina upplevelser. Nu blir jag lite ledsen och kanske också rent förbannad.

Självklart skulle jag i första hand ta upp detta med förskolans personal och om det inte känns som om jag når fram skulle jag kontakta förskolechefen. Jag skulle göra det som behövs för att få igång en dialog omkring filmvisning och dess koppling till läroplanen. Jag tycker det är viktigt att barn får möta svåra frågor men jag tycker att en tvååring ska få vägledning av pedagoger och att pedagogerna informerar mig som förälder så att jag kan finnas där för mitt barn och just vägleda dem i svåra frågor.

Jag tror att det skulle krävas rätt mycket innan jag anmälde till Skolinspektionen men jag får också erkänna att det finns mycket jag har upplevt i förskolan och skolans värld som jag i efterhand ångrar att jag inte anmält. Inte bara för mina barns skull utan för alla barns skull. Barn har rätt att bli skyddade för sådant som de ännu inte är stora nog att bearbeta på egen hand. Om vuxna inte tar ansvar för denna bearbetning och inte ens informerar de ansvariga vuxna så kan det behöva utredas.

Så sluta skylla allt på överbeskyddande vuxna och se anmälan som en möjlighet att lyfta frågor som är viktiga för våra barn. De små barnen vistas extremt många timmar av sin vakna tid på förskolan och då ska de få den omtanke och kärlek som alla barn är värda. Självklart ska förskolan ägna sig åt även svåra ämnen men jag anser att de har en skyldighet att faktiskt ta ansvar och låta barnen möta dessa svåra ämnen tillsammans med vuxna och även informera föräldrarna så att de kan möta barnet. Jag upplever att det är precis här som förskolan har brustit.

Christer Nylander och Fredrik Sjögren skriver i sin debattartikel Fel att stoppa Alfons- förskolan ska inte ducka för svåra ämnen att “Förskolan får inte tveka på att ta upp och prata om svåra saker som finns i livet.” samt att “Förskolan får inte låta kritik från föräldrar styra över förskolors pedagogik”. De har rätt i båda men om förskolan faktiskt inte väljer att prata om svåra saker utan bara visa utan gemensam reflektion tycker jag att de har brustit i sitt uppdrag och då är jag glad att de faktiskt väljer att kritisera så att det kan ske någon utveckling.

Jag gillar att Fredrik Virtanen i sin artikel Alfons Åberg-anmälan kränkte de lättkränkta faktiskt lyfter fram det många glömmer bort. Det som verkligen stod i anmälan: ”förskolan visar alldeles för mycket film i verksamheten ­utan pedagogisk anledning”, och barnet hade tidigare blivit ledset utan att förskolan agerat, och därpå hade Alfons visats utan information varken före eller efter visning till för­äldrarna som inte fattade var­för ­ungen plötsligt var skräck­slagen, ”så olikt honom”.

Tack till föräldrar som tar ansvar för barnens tid i förskolan och skolan. Klart ni ska reagera och agera, sedan är det ju upp till Myndigheterna att avgöra om er oro är befogad eller inte. Min oro är att föräldrar slutar lägga sig i när de blir hånade i pressen utan att vi faktiskt vet hela storyn.

Kanske är det dags för kommunerna och deras politiker att ta sitt ansvar och se till att grupperna i förskolan blir tillräckligt små för att pedagogerna ska kunna bedriva verksamheten som det är tänkt. Läs och ta till er de Nya riktmärken ska bidra till mindre barngrupper. 

………………………………………

Under våren går det att uppleva min föreläsning “Att se och bli sedd- om nyfikenhet och ärlighet vid gränssättning med barn på följande orter: Göteborg 14 mars, Uppsala 15 mars, Västerås 13 april och Stockholm 14 april. Gå gärna in på Medalgons hemsida för information och anmälan. Mer information. 

Min föreläsning “Du fattar ju ingenting-att vara tonårsförälder är inte alltid så lätt” går att uppleva på följande orter: Örnsköldsvik den 24 februari via Familjepeppen samt Linköping den 12 april via BjörckHälsan agneta.bjorck@linkoping.se.