Vill inte gå hem från fritids slutar med glad sång

Jag vill inte använda bilen i onödan, försöker tänka på miljön. Så när min man är bortrest hämtar jag de två yngsta barnen promenerandes. När jag kommer till fritids spelar G, sju år fotboll och har otroligt roligt. Inser fort att det kommer bli svårt att få honom att vilja gå hem. Eftersom jag sällan har bråttom sa jag att han fick fortsätta spela en stund, sedan skulle vi gå hem.

Efter tjugominuter gav jag honom en förvarning om att vi snart skulle gå hem. Efter ytterligare några minuter sa jag att nu är det dags.

Han kom gråtande och sa: Jag vill inte gå hem.

Jag: Jag förstår att du har roligt och inte vill gå hem.

En fritidspedagog sa: Ibland får man lov att göra sådant som man inte vill och beskrev en sak han skulle göra som han inte ville. Väldigt omtänksamt av honom men G blev inte mer villig att gå hem.

När vi väl började gå sa han igen: Jag vill inte gå hem.

Jag: Menar du att du inte vill hem eller att du inte vill GÅ hem (jag vet att han vill åka bil).

G: Både och.

Jag försöker försvara mitt val av promenad med ett prat om miljön. (Försvar och inte så mycket behovsinlyssnande) Jag försöker igen:

Du vill inte GÅ hem, vill du berätta varför?

G: det är både jobbigt och inte speciellt roligt.

Jag: Men du spelade ju precis fotboll och det gick ju bra.

G: ja, men det är ju därför jag är trött i benen nu.

Jag: OK så du är trött i benen och behöver vila lite? Du kan ju säga till om du vill att vi ska pausa då och då så att du får vila lite. Är det något mer?

G: Ja, det är inte roligt att GÅ.

Jag: Finns det något vi kan göra för att det ska bli lite roligare?

G: Jag ser något blått.

(Jag insåg att han börjar med “I spy with my little eye”) för att göra promenaden lite roligare. Det pågick under en lång stund sedan började han sjunga på en Eric Saadelåt och skuttade fram.