Det börjar med oss själva

Jag lyssnade för flera månader sedan på ett videoklipp där en person beskrev allt som barn borde lära sig. Jag kan inte hitta tillbaka till videoklippet men när jag hittade tankarna jag då skrev kände jag att jag ville publicera mina reflektioner.

Jag lyssnar på ditt inlägg och som vanligt har jag ett barnperspektiv när jag lyssnar. När jag tänker utifrån det, har jag några saker jag funderar på. Behöver barn ”lära sig” det du påtalar i klippet? Eller är det så att barn i själva verket har med sig väldigt mycket från början och att det är vi vuxna som behöver fundera på, hur vi med vårt beteende ibland ”avprogrammera” barnen.

Jag tänker att barn ofta gör som vi gör. Kanske är det så att vi vuxna kan behöva fundera på hur vi hanterar förluster. Hur vi kan glädja oss med andras framgång utan att själva känna att vi är sämre. Kanske kan vi vuxna visa mer tålamod och låta saker och ting få ta sin tid. Tänker på hur frustrerade vi kan bli, om något tar längre tid än vi förväntat oss tex när barnen vill avsluta sin lek innan de åker med oss och handlar. Kanske kan vi vuxna värdera pengar och kämpa lite mer när det tar emot. Kanske kan vi vuxna se olikheter som berikning och respektera varandra. Kanske kan vi vuxna vara vänligare och mer empatiska. Kanske kan vi vuxna visa att vi kan ge varandra närhet och kontakt, utifrån hur vi och andra vill få dessa behov tillgodosedda. Kanske kan vi vuxna skilja på våra beteenden och vår person. Kanske kan vi vuxna vara mer tacksamma över det vi har, men också över de barn vi har förmånen att lära känna. Kanske kan vi vuxna älska oss själva mera.

Kanske skulle det du tog upp vara väldigt naturligt för barnen om vi vuxna förmedlade detta i vår vardag. Jag tänker att det är vi vuxna som är barnens förebilder och att det är viktigt att lägga ansvaret för allt detta där det hör hemma. Hos oss vuxna.

Jag tycker det är otroligt viktigt att barn i tryggheten av hemmet får uppleva mycket av det du beskriver, men jag tror det är viktigt att vi inte får det att låta som om det är något fel på barnen och att de behöver ”lära sig”. När det gäller kramar tycker jag det är otroligt viktigt att värna om allas integritet. Alla barn gillar inte att kramas och det är okej. De kan fortfarande ge till andra och själva ta emot, utan att kramas. Det är viktigt att både vuxna och barn får känna att deras gränser respekteras.

Generellt upplever jag att många av de utmaningar som du beskriver skulle inte uppkomma om vi vuxna hade fått med oss att alla känslor är okej. Det är okej att vara besviken, sorgsen, arg, ledsen och så vidare. Men det är svårt att hantera dessa känslor hos våra barn om vi själva inte är trygga med dem. Tack för att du fick mig att reflektera över detta.

Gilla gärna Familjecoachen på Facebook för kontinuerliga uppdateringar.