Följa sitt hjärta utan en hjärna som stör

Jag gillar att betrakta barn och deras förmåga att följa sitt hjärta. De väljer inte alltid den enklaste vägen utan kan gott välja en längre väg bara den tillfredsställer deras behov.

På väg hem från förskolan valde vi skogsvägen. Den är både lite kortare och betydligt vackrare än cykelvägen. Barnen sprang iväg i en otrolig fart. Plötsligt säger G, 7 år, vi springer varsin väg och möts där framme, han springer iväg till en annan stig. B, 2 år fortsätter springa på den stig vi var på i några sekunder sedan lockas han av att hellre springa med G och lämnar stigen för att välja en längre väg. Fast när jag skriver välja en längre väg så är det klart att det är ju inte så han tänker. Han drivs av lusten att hellre springa med G.

Allt för ofta väljer vi vuxna den väg vi känner igen och den väg som vi upplever snabbare tar oss till vårt mål. När jag lyssnar på mig själv som förälder och på andra föräldrar slås jag av hur ofta vi väljer att göra på samma sätt om och om igen även om det sättet faktiskt inte leder till att vi förgyller kontakten med våra barn. Istället för att ändra på vårt sätt att göra saker på försöker vi ändra på barnet. Ju mer vi försöker desto längre ifrån att lära känna vårt barn kommer vi. Vi kommer dessutom längre och längre ifrån att lära känna oss själva. Varför fortsätter vi att bete oss på det sätt som skadar vår kontakt med våra barn och som inte känns rätt i hjärtat? Jag tror bland annat att det beror på följande:

• *Reptilhjärnan tar över framförallt när vi blir arga. Då är det fly eller fäkta som gäller. Vi agerar utan att vi hinner tänka eller känna så mycket.
• *Våra hjärnor fungerar så. Det är mycket enklare att göra så som vi alltid har gjort än att tänka nytt. Det kräver mycket mer av oss att stanna upp och tänka annorlunda.
• *Vi lever upp till förväntningar och omgivningens krav. Vi tänker att vi behöver visa vem som bestämmer och att vi faktiskt vet att vårt barn tex har gjort fel. För om det är hos dem felet ligger då är ju vi oskyldiga.
• *Vi vill nå vårt mål så snabbt som möjligt, för vi har inte tid. Det kräver för mycket tid och energi att göra på något annat sätt än det vi är vana.

Men vad kan vi då göra? Här kommer några förslag, det finns säkert fler som ni gärna får lägga till i en kommentar:

• *Reptilhjärnan har benägenhet att ta över framförallt när vi är arga. Ilska känner vi när vi har ett behov som vi inte upplever blir tillgodosett. Det första vi behöver göra är att bestämma oss för att lära känna oss själva bättre. Vad är det för behov vi inte får tillgodosett och hur kan vi uttrycka för oss själva och vår omgivning att vi behöver fylla dessa behov? Och hur kan de fyllas? Under tiden vi lär känna oss själva bättre behöver vi hjälp med att “pausa” innan vi agerar.  Vi behöver ta en “time-in”, ge oss själv tid att reflektera och lyssna efter våra behov.
• *Våra hjärnor kopplar gärna de kopplingar som de alltid har gjort. Alltså behöver vi skapa nya kopplingar. Det kan vi göra genom att välja att utveckla oss. Fylla på vårt förråd av sätt att tänka och agera. Det finns flertalet böcker som kan inspirera oss och sedan finns det kurser som förmedlar förhållningssätt baserade på ömsesidig respekt. Där skapa kontakt står i fokus framför att få barn att lyda. Det tar tid att skapa de nya kopplingarna men med tiden kommer det vara dessa som blivit automatiserade.
• *Är det verkligen viktigare hur omgivningen ser oss än hur våra barn ser oss? Jag älskar när föräldrar säger till mig att numera skiter jag i vad mina vänner och släktingar tycker. Nu gör jag som jag vill med mina barn. Det går inte att leva upp till alla andras krav, då blir vi aldrig bra nog. Det är bättre att vi själva avgör vad vi vill med vårt liv och med vår familj och framförallt med vår kontakt med våra barn. Barn känner när vi inte agerar utifrån vårt hjärta, när vi inte är autentiska.
• *Vi behöver se över våra mål. Om vi vill ha rätt och få lydiga barn då kanske vi kan fortsätta bestämma och så snabbt som möjligt få våra barn dit vi vill, men om vi vill skapa kontakt, ömsesidigt förtroende, ömsesidig förståelse och uppleva genuint samarbete då kanske vi får sätta det som mål. Den tid vi lägger ner för att uppnå kontakt med våra barn kommer vi tjäna igen om och om igen. Som min då sjuttonåriga son sa när en mamma avbokade en föräldrakurs pga brist på tid “Tänk om hon visste vad mycket tid hon kan tjäna” Att fördjupa kontakten med våra barn är ju dessutom värt så otroligt mycket.

Jag är övertygad om att det är viktigare än någonsin att tänka “outside the box”. Se bara på hur vårt samhälle har utvecklas de senaste åren. Om människor inte hade tänkt utanför boxen hade jag inte skrivit denna blogg.

Att visa våra barn att vi är intresserade av oss själva, av dem och av att ständigt utvecklas skapar enorma förutsättningar både för oss själv men framförallt för våra barn och deras framtid. Att följa våra hjärtan öppnar porten för ännu mer kontakt och kärlek.

Hjärnan kommer alltid att påverka oss så därför är det ju så mycket skönare när hjärnan stödjer det våra hjärtan känner. När de fungerar tillsammans istället för var för sig.