Det känns inte bra när du inte lyssnar

Oj, oj, oj vad det är lätt att veta hur man ska göra. Lyssna på barnet, lyssna efter känslor, sätt ord på känslorna.

Men oj, oj, oj vad svårt det är att göra, som jag vill göra. Alldeles för ofta agerar jag på ett sätt jag inte vill agera på.

Situation:

Vi har en kana med vattensprut som man lägger ut på gräsmattan. Barnen springer och åker kana på mage (så där som Anja Pärson gör vid vinst) eller på knäna. Det är två banor bredvid varandra så att man kan åka samtidigt. För att slippa springa runt för att åka igen kom barnen på att de kan åka från båda hållen. En bra idé men risken att man krockar ökar naturligtvis.

Efter några minuter krockar barn X med barn Y. Y som gjorde illa sitt knä blir arg och skäller på barn X. Barn X blir rädd och ledsen och kommer springande till mig för lite tröst. Då börjar barn Y också gråta och har väldigt ont i knäet. Barn X springer tillbaka för att fortsätta åka.

Barn Y står nu vid mig och gråter för att X åkt in i hen och gjort illa hens knä. Pratar om hur fel det blev när X åkte utan att se sig för.

Jag säger: Ja, det är nog ingen bra idé att åka från båda sidorna samtidigt.

Barn Y: jo, vi måste göra så annars får man vänta så länge på sin tur.

Vi diskuterar detta och jag säger: Det är ju pågrund av att ni åker från båda sidorna som du gjorde illa dig.

Barn Y: Det känns inte bra när du inte lyssnar. Jag har ju gjort illa mig i knäet och det gör jätteont.

Tänk vad lätt det är att  hamna i diskussioner utan att först vara där och lyssna på vad det är barnet verkligen behöver. Någon som lyssnar på vad som verkligen har betydelse. Att vara en emotionell coach till sitt barn är inte så lätt. Att fokusera på att lyssna efter känslor, hjälpa barnet sätta ord på dem och slutligen coacha barnet till egen problemlösning istället för att agera som “den som redan vet hur ni skulle ha gjort”.