Är det önskvärt att ha ständig koll på barnen? Vilka konsekvenser kan det leda till? Vart går gränsen mellan integritet och säkerhet? Vart går gränsen mellan kontroll och inflytande?
Mer och mer teknik blir tillgängliga för oss och därmed också möjligheten att kunna övervaka. I dag fick jag en länk till mig av en förälder som ville veta hur jag tänker omkring den “klocka” som några har tagit fram som gör det möjligt att ständigt veta vart barnet är. Övervaka dina barn med en “klocka”.
Tänk om vår partner skulle sätta på oss en “klocka” som visade vart vi var vid varje givet ögonblick. Det skulle inte få mig att känna mig bekväm. Det skulle kännas som om jag var i ett fängelse och hade mist min frihet. Det skulle få mig att tro att han inte litade på mig längre.
Jag skulle nog önska att vi istället hade ett samtal omkring vilka behov han har och vilka behov jag har. Varför vill han veta vart jag är hela tiden? Är det för att ha kontroll över mig eller är det för att han är orolig över min säkerhet? Hur kan jag agera för att han ska känna sig mer trygg och jag samtidigt inte känner mig övervakad utan att använda en “klocka”?
Om jag hade en sjukdom som gjorde att jag inte längre kunde hitta hem ifall jag gick utanför hemmet, då kanske jag skulle känna att denna klocka gav mig trygghet. Min partner skulle kunna hitta mig ifall jag gått vilse i skogen. Kanske saknade jag förmågan att komma ihåg att ta med mig mobilen och då skulle det här vara en lösning. Men annars känns denna produkt helt ointressant.
Om vi nu tänker på mig som förälder så behöver jag tänka igenom vad syftet är med en sådan här “klocka”. Om syftet är att övervaka mitt barn eftersom jag är en kontrollfreak då tror jag att det kan skada vår relation. Barnet kommer att känna sig övervakad och dess integritet blir hotad. Men jag tror också att känslan av att min förälder inte litar på mig inte får barnet att växa och utvecklas till en självständigt individ med självkänsla och självförtroende. Vår relation hotas av brist på tillit och förtroende.
Jag tror att det är viktigare att bygga upp relationer med just tillit och förtroende än att välja att övervaka varandra. Att träna barn att när de är yngre meddela vart de går någonstans. Ibland har våra barn glömt det och när jag då väl hittar dem får de följa med hem och tillsammans med oss prata vi om hur viktigt det är att de berättar var de är. När vi pratat klart kan de återvända till sin kompis. Detta lite bökiga tillvägagångssätt har gjort att de hellre berättar innan de går till en kompis än avbryta leken mitt i för att gå hem och prata om hur viktigt det är att vi vet vart de är. Barnen vet att vi uppskattar att veta vart de tar vägen efter skolan och så vidare och hittills har det inte varit något problem. Ett sms räcker rätt långt. Sedan ju äldre de blir desto mindre behöver vi så klart veta vart de är.
Har jag känt ett behov av gps på något av mina barn någon gång. Ja, kanske när vi gick i vimlet på Londons gator och faktiskt valde att sätta “koppel” på vår dotter. Ett snöre mellan henne och mig eftersom hon precis som sin yngre bror inte har så stort behov av att vara nära oss utan hamnar i sin egen lilla värld. Jag vet hur jag innan inte kunde förstå varför föräldrarna hade “koppel” på sina barn men i vimlet fick jag en tankeställare. Eller för den del när vi var i Chicago och faktiskt tappade bort vår dotter som då var tre år och inte kunde språket. Jag gick iväg på en ishall och hon ville följa med mig. Utan att jag visste att så var fallet släppte Peter iväg henne. Det knepiga var att en av dörrarna som jag passerade inte var så lätt att öppna så hon fastnade liksom på vägen. En mamma hittade henne och tyckte det var märkligt att hon fortsatte skrika fast hon sa lugnande ord åt henne. Vi tyckte inte att det var så märkligt eftersom hon faktiskt inte förstod de ord hon sa 😉 Dessa är extrema händelser. I övrigt kan jag inte idag se att jag kommer att köpa denna “klocka”.
Jag är otroligt nyfiken på vad ni tycker om denna “klocka”, vad finns det för för-och nackdelar?
#blogg100
Mycket intressant! Jag håller just nu på och lär mitt barn/tonåring att jag litar på honom. Att han inte alltid behöver be om lov om minsta lilla sak. Han har ett mycket välfungerande intellekt och förnuft. Jag gör vad jag kan för att visa med ord och handling att jag alltid finns här för honom men att jag litar på att han fattar bra beslut själv. Tyvärr lever inte hans far och jag ihop och jag kan ju bara göra mitt jobb på min “planhalva”..,
Den relation som du har till ditt barn kan ingen ta ifrån dig 🙂 Jag är säker på att han känner att du tror på honom och samtidigt finns där om han behöver dig. Precis så som de vill ha det när de är i tonåren. De vill vara självständiga men samtidigt kunna få vara “barn” ibland. Få den där kramen som betyder så mycket, fast kanske inte när polarna är med. De är ju så olika. När min dotter var i tonåren fick jag kram när jag kom till skolan men jag är säker på att det inte kanske kommer att passa alla våra barn. Det gäller att vara flexibel som förälder, helt enkelt. Lyssna av och svara an.