Att se misstag som lärtillfällen

Det är inte lätt att vara förälder och det är inte lätt att vara barn eller tonåring för den delen. Vi säger saker som vi inte menar. Vi gör saker som inte känns rätt. Vi sårar dem vi älskar allra mest. Vi har en inre kompass som berättar för oss när vi gått över gränsen. Ibland lyssnar vi på den inre kompassen och tar ansvar för våra handlingar där och då. Ibland lyckas vi skylla på den andra och stänga av vår inre kompass för att gå vidare. När vi sedan tänker tillbaka är det fortfarande något som skaver. Först när vi vågar möta oss själva kan vi släppa taget.
När jag var i samma ålder som Angelica så hade jag inte de insikter som hon besitter när hon “vårstädar” bland gamla minnen.

“Jag undrar om vi alla har sådana där tankespöken gömda i gamla dammiga vrår i minnet. Kanske är de förträngda, kanske har vi försonats med dem för längesedan och släppt dem fria, eller så kanske de fortfarande hemsöker oss ibland och får skammen att välla upp i våra bröstkorgar som svidande syra. Kanske har vi alla någon gång grämt oss över att vi inte kunnat gå tillbaka, sudda och måla om – ”göra om, göra rätt”
Jag insåg att de jobbigaste minnena inte är de där man själv blivit sårad eller på annat sätt farit illa – de jobbigaste är de där man själv sårat någon annan; De som är kopplade till den frätande känslan S K A M.”

Jag håller med henne om att jag tycker det är jobbigast att tänka tillbaka på hur jag sårat andra än de tillfällen då någon annan sårat mig. Samtidigt inser jag att vi ständigt sårar oss själva. Vi ställer otroligt höga krav på oss själva och när vi misslyckas då sätter våra inre kritiker igång och anfaller syndaren, dvs oss själva. Vi kritiserar och ifrågasätter oss själva. Vi drar oss undan från gemenskap, trots att vi inget hellre vill än att höra samman med andra. Vi ältar och ältar och ältar.
När någon annan gör misstag då försöker vi förmedla att det är en del av livet och en del av lärandet. När vi själva gör misstag då är det desto svårare att se det som en lärprocess. Det är så viktigt att vi som föräldrar kan förmedla att misstag är en del av lärandet, både till oss själva men också till våra barn och tonåringar. Jag tänker att det är alldeles normalt att vara omogen och vilsen som Angelica beskriver sig själv som tonåring. Det är normalt att göra moraliska felsteg. Det behöver vi förmedla till våra tonåringar. Vi behöver också förmedla att vi alltid finns där för dem. Att vi älskar dem precis som de är. Att vi alla kan lära oss något av våra misstag. Att de kommer att mogna och känna sig mindre vilsna.
Jag tänker att skam är en medhjälpare på vår väg genom livet. Vi kan lära oss massor av att våga möta oss själva när vi känner skam. Det krävs mod och sårbarhet men det är också där vi kan hitta oss själva. För att nå dit tror jag att det är bra att vi möter oss själva och andra med empati/medkänsla.
För några år sedan skrev jag ett inlägg om några av mina misstag som förälder. Misstag är en del av lärandet. Det finns många andra inlägg om mina misstag bland annat när jag gjorde min sons hjärna liten eller när jag gick i kamp om en semla eller när jag inte vågade möta min sons frustration efter en match där alla medel var tillåtna.
Bidrar mina inlägg till dig? Då får du gärna dela dem vidare och välja att prenumerera på mina inlägg. Klicka på Följ.