Att vara barnens visselblåsare

Barn är fantastiska och de är våra allra största läromästare om vi är villiga att lyssna på dem. De brukar först vara lite tystlåtna när de framför sina budskap men med tiden blir de mer och mer högljudda. De blir högljudda när vi faktiskt inte väljer att lyssna när de försöker förmedla sina budskap på mer lågmälda sätt.
Oftast tror jag vi använder oss av “effektiva” metoder som maktutövning, avvisning, avledning och så vidare därför att vi inte har modet att våga möta deras signaler. När våra barn “triggar” oss är det ju oftast för att de är något på spåret. Det är något i oss som vi ännu inte har haft modet att ta fram och möta i ljuset. Vi väljer att fortsätta spara skräpet nere i källarens mörker där vi inte behöver se det. Men det finns där och det påverkar oss hela tiden.
Idag läste jag ett så lärorikt inlägg om föräldrars dåliga samvete. Vikten av att våga möta våra känslor och behov. Att våra känslor faktiskt har ett budskap till oss. Att vi har behov som inte blir tillgodosedda. Så länge vi väljer att inte se så kommer vi inte heller att hitta lösningen. Vi behöver ta fram det hela i ljuset och vara nyfiken på vad det står för. När vi gjort det kan vi lättare känna oss fria. Och lära oss något som vi också kan bidra med till våra barn.
Visselblåsare utsätter sig för en stor fara och därför är de få som har modet att blåsa i visselpipan. Jag läste för några dagar sedan om en modig skolutvecklare, Per Kornhall och nu när Lars H Gustafsson skrivit om honom här väcktes nya tankar hos mig.
Hur viktigt det är att vi alla tar mod till oss och tittar på beslut utifrån barns perspektiv. Att vi ställer upp och är barnens röst när det behövs. Att vi agerar som barnens visselblåsare vid behov. Barnen är vår framtid! Det handlar inte om MITT barn, det handlar om allas barn. Våga lägga dig i, våga ta ställning, våga vara barnets röst även när det är lite obekvämt.
#blogg100