Att vara närvarande och autentisk
Jag tror att det är otroligt viktigt att vi är autentiska för att både vi och våra barn ska må bra. Att vi är ärliga med vad vi vill och vad vi inte vill. Jag tycker också att vi har ett ansvar när vi väljer att ha barn att umgås tillsammans med våra barn. Att vi värderar våra relationer högt och ser till att ge varje relation näring. Att vi är nyfikna på vem vårt barn är, vad det tycker, tänker, känner, behöver och önskar men också att vi är ärliga med vem vi är, vad vi tycker, tänker, känner, behöver och önskar.
Jag läste för några månader sedan om en mamma som i Västerbottens Kuriren skrev att hon verkligen inte gillade att leka med lego men att hon gjorde det för att det ska man ju göra. Jag minns hur det gick kalla kårar genom mig när jag läste detta. Jag tänkte mig in i barnets situation och funderade på hur det kändes att leka med någon som inte vill leka. Det kändes obehagligt. Jag skulle sitta där och fundera vad som var fel, varför det inte kändes så bra som jag hade önskat. Kanske skulle jag vilja göra om det om och om igen, inte för att det kändes bra utan för att se om det kunde kännas bättre nästa gång. Plötsligt skulle vi sitta och leka med lego ofta utan att någon av oss egentligen mådde bra av det.
Jag tänkte också på den förälder som upplever att hen aldrig får vara ifred. Att barnet alltid vill sitta tätt intill och hur föräldern upplever att barnet aldrig verkar få nog av närhet medan föräldern själv upplever att hen nästan kvävs. Tänk om barnet känner att de inte får till det. Att det inte känns så bra som de hade velat och därför försöker om och om igen. Ju mer de försöker desto mer kvävd känner sig föräldern.
Jag tänker att det kan vara bättre att vara genuint närvarande och leka när vi faktiskt vill leka. Att vi satt tätt intill varandra när vi faktiskt ville göra det. Att vi var äkta istället för att vi spelade en roll av legolekande förälder eller konstant kramgo förälder.
Jag tänker också på när vuxna lägger sig i kalas. När en förälder lyckas får sitt barn bjuden på ett kalas som barnet inte var bjuden på från början. Barnet får gå på kalaset, men kommer barnet känna sig välkommen?
Idag skrev Petra ett inlägg omkring det här med att barn tar ansvar för oss om vi inte själva gör det.
Jag tycker det är självklart att vi umgås med våra barn och ger ovillkorlig kärlek. Jag tycker däremot att vi ska vara autentiska och umgås med våra barn på ett sätt som gör att de känner att vi är närvarande. Gör saker tillsammans som båda tycker är roligt. Erbjud mycket närhet men välj också att förmedla om det just nu inte passar och berätta när det passar bättre.
Ömsesidig respekt handlar för mig om att alla blir sedda, hörda, bekräftade, respekterade och tagna på allvar.
Mycket klokt sagt!! Tänk om man kunde stänga av alla “måsten” runt omkring och sätta sig ner med barnen och bara vara – göra något som vi båda vill och då faktiskt vara helt närvarande. Själv vill jag ofta det men har två barn tätt i ålder och de vill oftast göra olika saker… för att inte tala om det här med nattningen…. Alltså hur göööör man? Barnen blir förtvivlade när jag först läst saga och sedan legat hos dem en stund, pratat lite, kliat dem på ryggen…. men jag får inte gå därifrån sen… nattningen tar redan nu minst 1, 5 timme och om de fick som de ville tar den det dubbla. Hur gör jag för att barnen inte ska känna att jag “lämnar” dem och samtidigt ger mig själv otroligt dåligt samvete?
Jag ska cykla och hämta sonen på förskolan men svarar dig så snart jag kan. Hur gamla är dina barn?
Jag är verkligen ingen sömnexpert men jag har sedan 1995 mer och mer lyssnat av barnets individuella sömnbehov. Jag tror att om ett barn har avrundat dagen på ett bra sätt och lägger sig stilla i sängen och blundar så somnar barnet inom några minuter om barnet är trött. Många gånger tror jag vi försöker få barnet att somna tidigare än det är trött och då blir det väldigt långa nattningar. Jag tror det är viktigt att barn inte gör så mycket som stimulerar dem för mycket de sista timmarna innan de ska sova utan att de har varvat ner lugnt. Då behövs inte så lång “sövning”. Jag brukar berätta en avslappningsberättelse under den period som barnet har svårare att komma till ro. Då blundar barnet och jag berättar om hur vi går till en strand. Vi söker den plats där vi vill lägga ner vår handduk. Du lägger ner handduken och lägger dig på den. Du andas lugnt och hör hur vågorna sakta smeker stranden. Tjooooooj, tjoooooooof, tjooooooof (simulerar vågornas ljud). Dina fötter känns tyngre och tyngre och sanden sjunker undan för att ge plats åt dem. Sedan känner du hur vaderna sjunker ner och den varma sköna sanden omsluter dem. Solen lyser och håller din kropp varm. Sedan fortsätter jag upp efter kroppen och ibland hör vi vågorna som smeker stranden tjooooof, tjooooof, tjoooooof. Vandra hela vägen upp till huvudet. Om barnet inte sover av denna så vet jag att jag har försökt söva barnet för tidigt.
Ibland vill jag och min man vara själva i vardagsrummet på kvällen och då uppmuntrar vi barnen att göra sig iordning och lägga sig och vila eller leka något stillsamt. Jag berättar aldrig längre för dem att de behöver sova. Om de behöver sova eller inte vet de bäst själva.
Jag har också köpt CD:skivor som bland annat min åttaåring uppskattar just nu. Hittade dem här: http://www.sjalvkanslaochsjalvfortroende.se/?gclid=CMigz9m0yLcCFcx6cAod6D8A7A Jag är inte så mycket för att vi ska berätta för barnet att de är så duktiga osv eftersom jag inte tror att det stärker självkänslan på samma sätt som vår nyfiken på våra barn, men sonen uppskattar historierna som berättas.
Våra barn har aldrig somnat sju som andras barn men vi trivs med att följa deras olika behov. De sover när de är trötta och eftersom vi har gjort så sedan de var små är det så naturligt. Vår treåring säger till oss när det är dags att sova och då går han antingen och lägger sig själv eller så följer vi med och han somnar på någon minut. Det kan vara svårare när de kommer in i tex åttaårs åldern när de börjar tänka på döden osv. Då kan vi behöva sitta hos dem för att de ska somna. Men än en gång. Jag är ingen sömnexpert. Jag provade femminutersmetoden i en minut med mitt första barn sedan har jag inte kunnat lämna ett barn ledsen i sängen. Jag har inte heller gillat att ligga längre än fem minuter med ett barn som ska somna om jag inte själv ska sova förstås.
Tack för ditt svar!! Jo, förmodligen är det så att de kanske inte är tillräckligt trötta när de ska gå och sova och kanske är det så att de är för uppe i varv för att komma till ro. Jag tror jag ska ta till mig detta och testa över sommaren (så de kan sova på morgonen istället om de inte vill gå och lägga sig… för de är ju så galet trötta på morgonen numera). Mina barn är 4 (snart 5) resp 6 år och ingen av dem vill gå och lägga sig om vi inte tjatar ihjäl oss först… Vi (eller det är oftast jag) lägger dem samtidigt och jag funderar på om det inte heller är rätt sätt. Funderar på att ta den minsta först och läsa en saga han väljer och sedan den äldre som börjar växa ifrån bilderböcker och vill läsa mer kapitelböcker (ja, jag läser för dem varje kväll).
Det kan ju bli lite problematiskt då vi är två som lägger barnen men vi har ju redan idag olika rutiner och sätt att göra saker så det bör ju barnen förstå framöver också…
Många gånger tror jag vi har många “man” i bakhuvudet som spökar. “man” måste lägga barn en viss tid. “Man” måste få dem att somna själva. “Man”… och så vidare. Istället tror jag att vi behöver hitta sätt som passar oss själva och våra barn. Därför kan jag berätta hur jag gör men jag kan inte säga åt andra att göra som jag gör. För mig har det blivit otroligt enkelt att vara förälder sedan jag släppte “man” och gjorde som jag ville istället. Jag gillar inte att tvinga barn att sova och jag gillar inte att söva barn i flera timmar. Istället har jag försökt att lära mig vilka signaler barnet ger som visar mig att det är trött och då kan jag föreslå att de går och lägger sig men de bestämmer själv om de vill somna eller inte. Jag tror också att det kan vara en idé att lägga ett barn i taget framförallt om de vill höra olika sagor. Det äldre barnet kan sätta sig i soffan och titta i den bok ni sedan ska läsa eller göra något annat som inte stör medan du ägnar dig åt den mindre. Ni får då lite härlig kvalitetstid med varandra och sedan får den äldre den tiden. Under sommaren är det perfekt att prova att följa barnets sömn. Under terminerna brukar barnen snabbt anpassa sig till nya tider eftersom de kliver upp tidigare på morgonen. Någon dag innan terminen börjar igen kan det vara läge att anpassa dem tillbaka till tidiga morgnar igen. Vi startar varje morgon med gostund så alla barnen vill verkligen vakna i tid för att hinna goas med alla i familjen. Om de är trött en morgon kan vi tillsammans prata om att kanske det är läge att lägga sig lite tidigare nästa kväll.
Att olika föräldrar har olika rutiner verkar barn anpassa sig till. Här hemma spelar tex min man musik (han spelar bas till olika låtar) för barnen när de ska sova och de klarar sig inte utan det när han är hemma. När han är borta, vilket är relativt ofta så klarar de att somna utan musik ;o)
Pingback: Känslomässig symbios | Maria Kleins blogg
Pingback: Det är kört! Min usla självkänsla kommer att smitta mitt barn | Maria Kleins blogg
Pingback: Leka för livet, ta allt för givet! | Maria Kleins blogg