Att vara närvarande och autentisk

Jag tror att det är otroligt viktigt att vi är autentiska för att både vi och våra barn ska må bra. Att vi är ärliga med vad vi vill och vad vi inte vill. Jag tycker också att vi har ett ansvar när vi väljer att ha barn att umgås tillsammans med våra barn. Att vi värderar våra relationer högt och ser till att ge varje relation näring. Att vi är nyfikna på vem vårt barn är, vad det tycker, tänker, känner, behöver och önskar men också att vi är ärliga med vem vi är, vad vi tycker, tänker, känner, behöver och önskar.
Jag läste för några månader sedan om en mamma som i Västerbottens Kuriren skrev att hon verkligen inte gillade att leka med lego men att hon gjorde det för att det ska man ju göra. Jag minns hur det gick kalla kårar genom mig när jag läste detta. Jag tänkte mig in i barnets situation och funderade på hur det kändes att leka med någon som inte vill leka. Det kändes obehagligt. Jag skulle sitta där och fundera vad som var fel, varför det inte kändes så bra som jag hade önskat. Kanske skulle jag vilja göra om det om och om igen, inte för att det kändes bra utan för att se om det kunde kännas bättre nästa gång. Plötsligt skulle vi sitta och leka med lego ofta utan att någon av oss egentligen mådde bra av det.
Jag tänkte också på den förälder som upplever att hen aldrig får vara ifred. Att barnet alltid vill sitta tätt intill och hur föräldern upplever att barnet aldrig verkar få nog av närhet medan föräldern själv upplever att hen nästan kvävs. Tänk om barnet känner att de inte får till det. Att det inte känns så bra som de hade velat och därför försöker om och om igen. Ju mer de försöker desto mer kvävd känner sig föräldern.
Jag tänker att det kan vara bättre att vara genuint närvarande och leka när vi faktiskt vill leka. Att vi satt tätt intill varandra när vi faktiskt ville göra det. Att vi var äkta istället för att vi spelade en roll av legolekande förälder eller konstant kramgo förälder.
Jag tänker också på när vuxna lägger sig i kalas. När en förälder lyckas får sitt barn bjuden på ett kalas som barnet inte var bjuden på från början. Barnet får gå på kalaset, men kommer barnet känna sig välkommen?
Idag skrev Petra ett inlägg omkring det här med att barn tar ansvar för oss om vi inte själva gör det.
Jag tycker det är självklart att vi umgås med våra barn och ger ovillkorlig kärlek. Jag tycker däremot att vi ska vara autentiska och umgås med våra barn på ett sätt som gör att de känner att vi är närvarande. Gör saker tillsammans som båda tycker är roligt. Erbjud mycket närhet men välj också att förmedla om det just nu inte passar och berätta när det passar bättre.
Ömsesidig respekt handlar för mig om att alla blir sedda, hörda, bekräftade, respekterade och tagna på allvar.