Barn och begravning
När jag tänker på barn och begravning hamnar jag tillbaka i mig själv som barn. Den där gången när Edla skulle begravas. En släkting som jag var lite rädd för. Min mormor och morfar bodde högt upp på ett berg och när jag skulle gå ner till byn passerade jag Edlas hus. Hon hade någon gång skrikit åt oss barn så jag var lite rädd för henne. När hon dog var jag ledsen och jag kunde se att många omkring mig var ledsna. En person som alltid funnits där fanns inte där längre. När de vuxna skulle åka på begravningen ville jag följa med. Jag ville höra ihop med de som uttryckte samma känsla, sorg, som jag. Jag tyckte att jag var stor nog men det tyckte inte de vuxna. Jag föreställde mig begravningen som väldigt farlig eftersom de vuxna försökte “skydda” mig ifrån den samtidigt kände jag en sorg över att inte få vara med i gemenskapen. Jag kände sorg över att inte få vara delaktig i möjligheten att säga Farväl. Jag kände mig osedd.
Jag tror det var vanligt att barn inte deltog i begravningar så det var inget konstigt med att jag inte fick men jag minns ändå hur ledsen jag var att jag inte fick delta.
När min morfar efter en hjärtoperation aldrig vaknade upp igen utan hamnade i koma minns jag att jag ville att mina barn skulle få se honom både när han låg i koma men också när han väl dog. Han dog sent på kvällen och jag rådfrågade en doktor hur han tycket vi skulle göra med barnen. Hans råd var att hämta dem och låta dem vara delaktiga. Han sa att barnens fantasi oftast är mycket värre än verkligheten. Jag åkte hem och hämtade dem så att de fick känna på en relativ varm morfar och säga farväl.
När det var dags för begravning var det självklart att de skulle få följa med. Jag hade sedan dödsfallet lagt fram kritor och pennor på bordet i vardagsrummet för att de skulle kunna få måla om de ville. De hade målat ett rött täcke som skulle värma morfar. De målade också en bild på skog eftersom morfar älskade att gå i skogen men framförallt hade de målat en bild på mormor så att han skulle hitta henne i himlen.
Begravning med barn blev en positiv upplevelse och jag tror att barnen uppskattade att de fick vara en del i gemenskapen. Att de fick se att även vuxna kan vara ledsna och sörja öppet. Att de fick möjlighet att dela den sorgen. När min pappa gick bort i december 2005 var det självklart för mig att barnen skulle få träffa honom när han precis somnat in men också se honom i kistan och lägga i sina teckningar och julklappar.
Barn precis som vuxna vill bli sedda, hörda, bekräftade, respekterade och tagna på allvar.
Edit 200427: Jag har ändrat “somnat in” till “dött” i detta gamla inlägg. Det är tur att vi ständigt utvecklas. I dag vill jag inte säga att någon som “dött” har “somnat in” eftersom jag inte tror att det hjälper barn att vi omformulerar döden på det sättet. Det är bättre att vi pratar om döden och sorgen som vi känner. Jag vill också tillägga att det är viktigt att det finns någon vuxen som kan finnas där för barnet ifall det följer med på begravningen. Minns att jag mött en vuxen som berättat att han som barn blev helt lämnad till sig själv medan alla vuxna var ledsna och inte såg honom.
Vad fint skrivet!
Jag tror personligen att man inte ska vara rädd för att låta barnen delta i sorg också. Jag tror det är viktigt för en bra och trygg värdegrund hos våra barn att vi inte stänger dem ute. Vi låter dem ta del av vår glädje, så varför inte låta dem ta del av sorgen också, det är ju en del av livet.
Som sagt bra och fint skrivet!
Jag tror det är viktigt att se och visa hela människan inklusive alla känslor. Att tillsammans dela både glädje och sorg. Det berikar alla inblandande. Tack för fina kommentarer.
Jättefint. Jag funderar dock över åldern på barnet. Om de är under tre så kanske de är för Små för att förstå och en begravning gör varken till eller från. Vår dotter blir tre i april och jag funderar över om hon ska följa med på sin farfars begravning.
Hej!
Trevligt att du gillade inlägget. Vår dotter var tre år när hennes morfar dog. Hon var med på begravningen och jag frågade henne nu på morgonen om hon minns något från den. Om det hon minns var positivt eller negativt. Hon svarade att hon minns och att det var positivt. Jag tänker att precis som med allt så är det individuellt hur man upplever och minns situationer. Det är också individuellt hur vi som vuxna hanterar och upplever olika situationer. Det finns alltså inget enkelt svar. Men om det vore jag som hade en snart tre åring och hennes farfar hade dött hade jag funderat på några saker innan jag fattade mitt beslut. Har farfar varit en viktig person för mitt barn? Om jag svarade ja på det så skulle det betyda att då är det viktigt att hon också får vara med när han begravs. Om personen inte är en viktig person kan det ändå vara så att barnet vill följa med och då skulle jag också låta barnet följa med. Men sedan kommer den allra viktigaste frågan: Finns det någon vuxen som kan ta hand om mitt barn på ett bra sätt på begravningen? Om det finns det så skulle jag ta med mitt barn på begravningen. Barn kan hantera att vuxna är ledsna men jag tror att det är viktigt att de känner att det finns människor som tar hand om dem när det är många vuxna som är ledsna. Att de känner att de är trygga och att någon ser, hör, bekräftar, respekterar och tar dem på allvar även i denna situation. Nu har jag berättat hur jag skulle gjort vilket inte innebär att du behöver göra samma val. Känn efter vad som blir bäst för dig och din familj. Följ ditt hjärta, helt enkelt.
Jag vill Tacka dig Maria. Vår dotter följde med på farfars begravning och det blev jättefint på alla sätt!
Vad glad jag blir att mitt inlägg bidrog till dig och din dotter. Jag ska berätta det för min äldsta son som berättat för sina vänner hur vårt förhållningssätt när det kommer till begravningar har bidragit till honom. När vi för två år sedan var på en till begravning la han armen om sin minsta lillasyster och gav henne den trygghet hon behövde. Tack för att du berättade om din upplevelse.
Nu först insåg jag att det var du som skrev kommentaren för ett år sedan när det gäller åldern på din dotter. Kul att ni valde att ta med henne.