Bekräfta istället för förklara

Läser “Själv-känsla – att förstå sig själv och andra”, ytterligare en bra bok om självkänsla. Hittar på en sida en så bra beskrivning av hur vi kan nå barnet mer med bekräftelse än med förklaringar.

“En 5-årig flicka som är ny i gruppen har svårt att skiljas från sin mamma på morgnarna. Under hela dagen dyker längtan efter mamman upp då och då och tårarna kommer. Veckorna går, pedagogerna kämpar med att hitta sådant som skulle kunna intressera och roa flickan, när längtan efter mamman blir för svår. Flickans förtvivlan gör de vuxna alltmer förtvivlade. “Du behöver inte gråta, du vet ju att mamma kommer efter mellanmålet”, säger de till flickan, som svarar med mera gråt. Till slut bestämmer de sig för att “ge upp” och acceptera att hon är ledsen. Åsa går och sätter sig bredvid den ledsna flickan och säger: “Ja, du är ledsen, du längtar efter mamma. “Då tittar flickan påÅsa under lugg och torka tårarna. När de småpratat en stund, vill hon gärna göra det som Åsa föreslå.”

Det är lätt hänt att vi vuxna försöker “bli av med” gråten genom att förklara varför vi inte tycker att barnet ska gråta. När vi väljer att bekräfta känslan och acceptera då känns det genast lättare. Det är ju viktigt att vi får visa våra känslor och att vi får känna att det går över. Risken när vi inte väljer att möta barnet där det befinner sig är att: Antingen lär sig barnet att svälja gråten eller så blir gråten ännu mer utdragen tills någon förstår.