Belöningar, för vems skull?
Jag är säker på att mina barn ibland skulle ha uppskattat belöningar och då framförallt pengar. De skulle ha kunnat köpt vad de vill för de pengar som de “tjänat”. Jag minns när sonen kom och berättade för mig att en kille i klassen fick 200 kr per MVG. Han hade nog räknat ut att han skulle kunnat samla ihop en rejäl summa eftersom han hade MVG i alla ämnen och haft det i några år med undantag för ett visst fysikbetyg. Jag tycker nog personligen att hans eget mål att få MVG för att komma in på sin drömutbildning var en betydligt bättre motivationsfaktor samt att han stolt kunde tänka att det här hade han gjort på egen hand och inte pga att han fick pengar. Att ha gjort något för sig själv är värt så mycket mer. Lusten att lära kommer inifrån.
Jag använder belöning, i form av godis, när min tre åring ska ta medicin som smakar illa. Jag inser vilken kraft en muta kan ha. Framförallt om det är något som de verkligen tycker om. Tänk att de stoppar i sig illaluktande, otäck medicin för lite godis. Klart att belöningar kan få ett barn att göra sådant som de inte gör annars. Men det här har naturligtvis ett pris.
Jag funderar också på för vems skull dessa belöningar ska ges. Väldigt ofta tror jag att det är för föräldrarnas skull. De vill ha saker gjorda och att barnet ska uppträda på visst sätt för förälderns skull.
Jag har tidigare skrivit om belöningar här:
Och Petra Krantz Lindgren har idag publicerat följande i ämnet: http://petrakrantzlindgren.se/2013/03/25/darfor-ar-jag-kritisk-mot-beloningssystem-for-barn/
Det jag skulle vilja tillägga är att vi behöver tänka på barnets självkänsla och vad som får den att stärkas. Barn har precis som vuxna behov av att känna sig kompetent, att den känner samhörighet och en stark känsla av autonomi. Dessa behov behöver inte stärkas med hjälp av belöningar.
Jag tycker också att vi verkligen ska tänka oss för innan vi använder manipulation oavsett vilken relation vi pratar om.
Att ge oss själva belöningar, har jag inget emot. När jag har jobbat riktigt hårt brukar jag belöna mig själv med en hel dag med yngsta sonen. Det är jag väl värd! Självklart får han välja själv om han vill vara med mig den dagen eller om han hellre vill vara på förskolan. Hittills har han alltid valt att vara med mig.
Kloka ord som vanligt. Vi försöker också att inte använda belöningar, vare sig hemma eller i skolan. Lars H Gustavsson har skrivit mycket klokt på det temat tycker jag som jag brukar luta mig på. I skolan har jag allt för tydligt sett resultatet av belöningsstyrda barn och unga, som helt verkar ha tappat den inre drivkraften. Det blir till slut så att de är helt oförmögna att göra något för sakens skull. tävlingar och lekar utan pris är inget värda och frågan “Vad får jag för det” allt för ofta förekommande. Jag vill inte fostra barn som gör “rätt” för att de är rädda för straff eller gärna vill ha belöning, utan barn som gör det deras inre kompass säger åt dem att göra.
Han är bra, Lars H Gustafsson. Jag tycker också det är sorgligt att skolor i högre grad nu än när vi gick i skolan använder sig av belöningar. Jag är glad att jag för snart tjugo år sedan hittade både “Ditt kompetenta barn” och “Växa med ansvar”. De två hjälpte mig mycket. I dag inspireras jag mycket av NVC och har en bok som heter Respectful parents, respectful kids. Otroligt skönt att hitta inspiration omkring sådant som jag tycker ä viktigt. Active parentings Agnetha Birgersson har skrivit boken Frigör barnets potential och din egen som också beskriver hur vi kan stärka barnets inre motivation.
Jag blir varm i hjärtat varje gång jag frågar om hjälp och barnen oftast säger ja och när de säger nej kan jag förstå varför. Senast frågade jag min nittonåriga dotter om hon kunde vara barnvakt i åtta timmar. Hon kollade sin kalender och svarade absolut. Självklart ersätter jag henne för sådana uppdrag ibland men det är inte så att hon frågar: Vad får jag för det? Hon ställer upp för mig och jag ställer upp för henne, inte för att vi måste utan för att vi vill. Kram till dig Mina. Tack för din kommentar.
Kan det vara så att vi vuxna har svårt att ta att våra barn ställs inför utmaningar som kan leda till känslor som vi har svårt för? Att vi belönar barnen så att de inte ska uttrycka dessa känslor. Kan det vara så att vi vill ha ett hem som andra tycker är fint så vi behöver hjälp med att hålla det snyggt? Kan det vara så att vi inte tror på vårt barns förmåga att utvecklas? Kan det vara så att vi har för lite tid att få vardagen att gå ihop och att belöningar hjälper oss att få allt att fungera? Undrar hur väl vi kan lära känna våra barn om du vi låter dem möta utmaningar och uttrycka de känslor som uppstår? Undrar hur väl vi kan stödja barns utveckling genom att hitta sätt tillsammans att lösa olika problem i vardagen? Undrar hur mycket vi kan lära oss själv om våra behov genom att möta barnet med ömsesidig respekt? Undrar hur mycket våra barn kan lära känna oss genom att få lära sig om våra behov? Undrar hur mycket vi kan få lära känna våra barn genom att fokusera på deras behov? Genom belöningar lär vi varken känna oss själv och våra behov eller våra barn och deras behov. Undrar hur mycket vi skulle få lära oss om våra egna känslor och våra barns känslor om vi inte valde att ta genvägen via belöningar.
Vad vill jag att mitt barn ska göra?
Vad vill jag att orsaken till att de gör det jag vill ska vara?