Curlade barn kontra fattiga barn
Jag läste igår Underbara Claras blogg om “Problemet är inte barn som curlas-utan barn som aldrig curlas” och jag förstår inte riktigt vad hon menar. Jag tror att hon blandar ihop omtanke och kärlek med att curla barn. För mig är det inte riktigt samma sak därför skrev jag en kommentar som du kan läsa nedan:
Jag kan hålla med om att alla barn borde få uppleva att vuxna lyssnar färdigt, går på föräldramöten, är klassförälder, skjutsar och hämtar från aktiviteter (som de inte kan ta sig själva till) och finns där när barnen kommer hem på natten. Dessa saker hör till föräldraansvaret.
Att packa matsäck, göra läxor och ställa fram frukost tror jag många barn kan klara alldeles själv och mår bra av att få göra själv och vid behov med stöd från oss. Att vi vuxna tror på deras förmåga och sakta men säkert låter de göra mer och mer själva gör att de växer.
Curlingförälder är för mig en förälder som gör för mycket saker som barnet skulle kunna göra själv. En förälder som inte vill att barnet ska möta några motgångar och som räddar barnet när det väl hamnat i konflikt eller liknande. De gör allt för deras barn ska få nå framgång utan att det ska finnas några hinder. Problemet är att det är så mycket mer givande och utvecklande att själv som barn/tonåring få nå sina mål men att de blir berövade denna möjlighet. Barn behöver få känna att föräldern tror på deras förmåga att klara av hinder även om de för att nå sina mål kommer att bli frustrerade. Frustrationen gör att de envist försöker igen och när de lyckas så kommer de att vara de själva som tagit sig dit.
Barn har lust till mycket men de har inte koll på vad de egentligen har behov av. Det är där vi som föräldrar spelar en avgörande roll. Vi kan se, höra, bekräfta, respektera och ta deras lust på allvar men vi ska inte ge dem allt de vill ha. Allt för många barn får det de har lust till men inte det de behöver. Barn har behov av kärlek, trygghet och andra basala behov men de har också behov av kompetens (jag klarar), autonomi (självständighet, att jag har möjlighet att påverka mitt liv) samt samhörighet (vi hör samman och behöver varandra) tillgodosedda. Problemet idag är att materiella ting avgör status och curlingföräldrar vill att deras barn ska ha hög status, därför köper de allt barnen pekar på (och därför de inte vill att barnet ska bli ledsen och besviken). De berövar sina barn möjligheten att lära sig hantera frustration och känslor som ledsen och besviken. De berövar barnen möjligheten att få längta efter något och kanske själva spara ihop till det de vill ha. Föräldrarna går också in och löser konflikter som barnen skulle må mycket bättre av att lösa själva. Jag tror att den curling jag beskriver ovan gör mer skada än nytta. Detta ger inte näring till varken självkänsla, självförtroende, mod eller ansvarskänslan. Och om barnets behov alltid kommer först tror jag också de kan hämma dem när det gäller empati och samarbete.
När det gäller medelklassbarnen tror jag att endel saknar det som barn i familjer med sämre ekonomi har mer av. Närvarande föräldrar som lyssnar och inte sitter ockuperade vid sina smartphones. De känner mer samhörighet med sina föräldrar än de barn som har sju aktiviteter i veckan som de ska hinna på. Barn vars föräldrar har sämre ställt tror jag tidigt lär sig att alla i familjen hjälps åt och tar hand om varandra. Vi ska inte utgå ifrån att pengar är allt. Jag tror att barn till föräldrar som har det knapert får med sig mycket av det som curlade barn missar. Sedan finns det också barn som växer upp i familjer där droger, kriminalitet och annat står i vägen för att de ska få sina behov tillgodosedda och där saknas naturligtvis mycket av det jag beskrev ovan. Vill tillägga att det naturligtvis även kan vara andra faktorer så som arbetslöshet, sjukskrivningar och annat som kan förhindra att barn inte får sina grundläggande behov tillgodosedda.
Självklart är min önskan att alla barn ska ha råd att delta i sportaktiviteter, alltid vara mätta och ha kläder som är hela och få sina grundläggande behov tillgodosedda. Barn ska inte behöva oroa sig för pengar.
Jag tror att vi alla ska stanna upp och fundera på vad vi kan göra som kan bidra till en annan familj.
När det gäller Eberhard finns det mycket jag vill säga om hans nyaste bok. Den är otroligt svart och vit och saknar helt nyanser. Här kan du läsa mer om mina tankar om hans bok. Jag tycker att både föräldrars och barns behov är viktiga. Det handlar inte om antingen eller. Däremot tycker jag att vi alltid innan vi sätter ett barn till världen ska tänka på att vi faktiskt behöver sätta våra egna behov åt sidan ibland.
PS! Många familjer som lever i fattigdom har naturligtvis det hemskt och barnens behov blir inte tillgodosedda. Kampen för att få mat på bordet och kläder på kroppen sliter hårt på alla i familjen. Detta är naturligtvis viktigare att lägga fokus på än de barn som curlas. Vi behöver göra allt vi kan för att inget barn ska behöva leva i fattigdom.
Jag kan hålla med om att alla barn borde få uppleva att vuxna lyssnar färdigt, går på föräldramöten, är klassförälder, skjutsar och hämtar från aktiviteter (som de inte kan ta sig själva till) och finns där när barnen kommer hem på natten. Dessa saker hör till föräldraansvaret.
Att packa matsäck, göra läxor och ställa fram frukost tror jag många barn kan klara alldeles själv och mår bra av att få göra själv och vid behov med stöd från oss. Att vi vuxna tror på deras förmåga och sakta men säkert låter de göra mer och mer själva gör att de växer.
Curlingförälder är för mig en förälder som gör för mycket saker som barnet skulle kunna göra själv. En förälder som inte vill att barnet ska möta några motgångar och som räddar barnet när det väl hamnat i konflikt eller liknande. De gör allt för deras barn ska få nå framgång utan att det ska finnas några hinder. Problemet är att det är så mycket mer givande och utvecklande att själv som barn/tonåring få nå sina mål men att de blir berövade denna möjlighet. Barn behöver få känna att föräldern tror på deras förmåga att klara av hinder även om de för att nå sina mål kommer att bli frustrerade. Frustrationen gör att de envist försöker igen och när de lyckas så kommer de att vara de själva som tagit sig dit.
Barn har lust till mycket men de har inte koll på vad de egentligen har behov av. Det är där vi som föräldrar spelar en avgörande roll. Vi kan se, höra, bekräfta, respektera och ta deras lust på allvar men vi ska inte ge dem allt de vill ha. Allt för många barn får det de har lust till men inte det de behöver. Barn har behov av kärlek, trygghet och andra basala behov men de har också behov av kompetens (jag klarar), autonomi (självständighet, att jag har möjlighet att påverka mitt liv) samt samhörighet (vi hör samman och behöver varandra) tillgodosedda. Problemet idag är att materiella ting avgör status och curlingföräldrar vill att deras barn ska ha hög status, därför köper de allt barnen pekar på (och därför de inte vill att barnet ska bli ledsen och besviken). De berövar sina barn möjligheten att lära sig hantera frustration och känslor som ledsen och besviken. De berövar barnen möjligheten att få längta efter något och kanske själva spara ihop till det de vill ha. Föräldrarna går också in och löser konflikter som barnen skulle må mycket bättre av att lösa själva. Jag tror att den curling jag beskriver ovan gör mer skada än nytta. Detta ger inte näring till varken självkänsla, självförtroende, mod eller ansvarskänslan. Och om barnets behov alltid kommer först tror jag också de kan hämma dem när det gäller empati och samarbete.
När det gäller medelklassbarnen tror jag att endel saknar det som barn i familjer med sämre ekonomi har mer av. Närvarande föräldrar som lyssnar och inte sitter ockuperade vid sina smartphones. De känner mer samhörighet med sina föräldrar än de barn som har sju aktiviteter i veckan som de ska hinna på. Barn vars föräldrar har sämre ställt tror jag tidigt lär sig att alla i familjen hjälps åt och tar hand om varandra. Vi ska inte utgå ifrån att pengar är allt. Jag tror att barn till föräldrar som har det knapert får med sig mycket av det som curlade barn missar. Sedan finns det också barn som växer upp i familjer där droger, kriminalitet och annat står i vägen för att de ska få sina behov tillgodosedda och där saknas naturligtvis mycket av det jag beskrev ovan. Vill tillägga att det naturligtvis även kan vara andra faktorer så som arbetslöshet, sjukskrivningar och annat som kan förhindra att barn inte får sina grundläggande behov tillgodosedda.
Självklart är min önskan att alla barn ska ha råd att delta i sportaktiviteter, alltid vara mätta och ha kläder som är hela och få sina grundläggande behov tillgodosedda. Barn ska inte behöva oroa sig för pengar.
Jag tror att vi alla ska stanna upp och fundera på vad vi kan göra som kan bidra till en annan familj.
När det gäller Eberhard finns det mycket jag vill säga om hans nyaste bok. Den är otroligt svart och vit och saknar helt nyanser. Här kan du läsa mer om mina tankar om hans bok. Jag tycker att både föräldrars och barns behov är viktiga. Det handlar inte om antingen eller. Däremot tycker jag att vi alltid innan vi sätter ett barn till världen ska tänka på att vi faktiskt behöver sätta våra egna behov åt sidan ibland.
PS! Många familjer som lever i fattigdom har naturligtvis det hemskt och barnens behov blir inte tillgodosedda. Kampen för att få mat på bordet och kläder på kroppen sliter hårt på alla i familjen. Detta är naturligtvis viktigare att lägga fokus på än de barn som curlas. Vi behöver göra allt vi kan för att inget barn ska behöva leva i fattigdom.
