Det är föräldrarnas fel!?

Tänk om det vore så enkelt som Birro beskriver det. Om bara föräldrarna uppfostrade sina barn så skulle allt lösa sig. Jag märker i hans text att han ännu inte har haft något barn i skolan för då skulle han förstå att det inte är riktigt så enkelt.
Det kan vara enkelt att söka efter vems fel det är och framförallt konstatera att det minsann inte är vårt fel. Precis som Petrakrantzlindgren.se skriver på Facebook så är ju de där föräldrarna som behöver uppfostra sina barn inte jag eller någon av mina vänner 😉 Tidigare cirkulerade följande text på FB: “För att läraren ska kunna göra ett bra jobb behöver barnen ha hyfs och trevligt uppförande med sig hemifrån.”
Jag har genom åren träffat en del föräldrar som jag helt klart upplevt som om de har problem. När deras barn gör något mot någon annan så hittar de felet på den andra. Jag minns en mamma som försvarade att hennes son var taskig med att andra behövde förstå att hennes son hade det lite jobbigt hemma. Hans storasyskon var ju taskig mot honom så han behövde vara taskig mot någon annan i sin tur. Jag tror att det är stor risk att ett barn som kränks i sin familj antingen väljer att kränka sig själv eller kränka andra. Eller föräldern som tyckte att barnen ska lösa sina egna problem, fast inte när hennes barn puttade ett annat barn så att det barnet fick hjärnskakning. Då behövde barnet inte ta hand om det problemet. Klart att det finns föräldrar som väljer att inte ta ansvar men de flesta föräldrarna försöker verkligen. Väldigt få föräldrar vill att deras barn ska slå andra barn. När barnen är i skolan är de i ett system med många olika intressenter och faktorer som påverkar.
Självklart är vi föräldrar viktiga för våra barn annars skulle jag inte ha det företag jag har. Jag tror att vi som föräldrar är oerhört viktiga för våra barn och det sätt vi väljer att förhålla oss till våra barn har betydelse. Eberhard påstår i sin bok “Hur barnen tog makten” att det inte spelar någon roll vad vi föräldrar gör men det är klart att det är betydelsefullt hur vi förhåller oss till våra barn. Eberhard berättar att hans barn vid tre års ålder väljer kompisar framför sina föräldrar. Han pratar mycket om kompisars betydelse. Gordon, och andra sidan, lyfter fram hur viktigt det är att barnen har vuxna som de orienterar sig efter. Jag tror på Gordon. Föräldrar och vuxna är viktiga för barn. Jag tror tex att föräldrars ledarstil och lärares ledarstil har betydelse för barnet. Jag har skrivit om tre olika föräldrastilar här. Det som gång på gång förvånar mig är att många tror att det barn behöver är mer gränser, mer auktoritär uppfostran. Eberhard verkar vara en av de som förmedlar detta tänk om och om igen i media. Jag har skrivit om det här och här. Endel tror också att om man inte straffar barn så blir det anarki. Vilket jag har skrivit om här.
Birro skriver: “Det är alltså föräldrar som uppfostrat, eller låtit bli att uppfostra, sina barn till att slå ett annat barn”. Att barn är “väluppfostrade” betyder inte att de visar respekt för sig själv och andra. Om de uppför sig “väluppfostrat” av rädsla, skuld och skam istället för att de vill kommer deras uppförande inte följa med till skolan. De kanske själva väljer att leda andra genom rädsla eller blir ledda av andra utan att reflektera. Barn som växer upp i en familj där de blir sedda, hörda, bekräftade, respekterade och tagna på allvar och där de får möjlighet att lära känna andra familjemedlemmar genom att se, höra, bekräfta, respektera och ta dem på allvar det vill säga att det är ömsesidig respekt som gäller har mycket vunnet. Så det är klart att föräldrar har betydelse, stor betydelse. Kanske behöver barn mer familjetid för att få möjlighet att orientera sig efter trygga vuxna. Om de trygga vuxna inte finns ska det finnas hjälp att få så att de vuxna ska kunna vara den trygghet som barnen behöver. Vad kan vi göra för att hjälpa föräldrar som behöver stöd under en period?
Vilka är det som fostrar våra barn idag? Fler och fler barn är i förskolan från ett års ålder. De tillbringar stora delar av sina dagar inom förskolan. Hur ser det ut på förskolan? Trivs personalen? Är gruppen tillräckligt liten för att barnet varje dag ska bli sedd, hörd, bekräftad, respekterad och tagen på allvar? Har barnet någon/några vuxna att knyta an till som de är trygga med? Vad kan vi göra för att underlätta för förskolepersonal att ha tid att möta varje barn varje dag? Sätts det in resurser ifall det behövs?
När de är i skolan, har de några vuxna som de är trygga med? Någon som de knutit an till? Hur är det med kraven som ställs? Är de rimliga eller skulle det behövs mer stöd? Finns det stödet? Ett barn som inte fixar alla krav kan tillslut känna att det bästa det kan göra är att inte göra något. Jag tror att barn gör så gott de kan men de kan inte alltid nå de mål vi har ställt upp. Jag upplever att kunskapskraven på våra barn har ökat i tidigare ålder vilket gör att utslagningen sker mycket tidigare än förut. Alla dessa nationella prov som ökar på lärarnas arbetsbörda och ökar stressen för många barn. Jag tror att det är viktigt att skolan ger näring till barns självkänsla istället för att fokusera för mycket på prestation. Hur är personaltätheten när barnen är ute på rast? Vem har ledarrollen när barnen är ute? Är det ett barn eller är det en vuxen?
Har skolan personal och ledning som samarbetar med varandra. Är det en harmonisk arbetsplats? Ibland kräver vi mer av våra barn är vi själva kan leva upp till. Behandlar personalen varandra och barnen respektfullt? Vuxna är ansvariga för det klimat som finns. Auktoritära lärare kan få barn att sitta som ljus i sin lektionssal men när vikarier kommer då är harmonin bortblåst för eleverna uppför sig bara pga rädsla inte för att de vill. När denna “harmoniska” klass går ut på rast kanske vuxna tror att de inte behöver tillsyn. Men om de beter som ljus på lektionen utav rädsla istället för att de vill behöver de fortfarande tillsyn.
Hur är det med de politiker som bestämmer över skolan? Vet de vilka effekter deras beslut får? Det är lätt att införa straff utan att förstå att för varje straff ökar frustration och önskan om att ge igen när ingen ser. Min upplevelse är att de som straffas straffar andra. Fler och fler kontrollsystem och ändrade regler skapar naturligtvis viss frustration, hur hanteras detta? Låter politiker de med kunskapen vara med i förändringsarbete? Jag tänker tex på hur forskare kommer fram till att belönings- och bestraffningssystem inte är till fördel för det lärande som vi vill uppnå ändå införs program i skolan och föräldrastödsprogram som har en annan syn. Det finns en forskningsstudie vid Örebro universitet som heter En värdefull skola, där kärnfrågan är vilka värden som olika skolprogram bygger på. I endel program har man syn på barnet som föremål för vuxnas korrigerande behandling snarare än en syn på barnet som kompetent och delaktig i utvecklingen av sina kompetenser. Frågan är många gånger hur dessa metoder förhåller sig till de mål och värden som anges i skolans värdegrund och i FN:s barnkonvention. Det finns en risk att de blir kontraproduktiva.
Jag utgår ifrån att vi alla vill bidra till varandra om vi har möjlighet. Jag utgår också ifrån att allt vi gör, gör vi för att vi försöker tillgodose våra behov. Vilka behov är det barnen har som inte blir tillgodosedda? Är det behov av att bli sedda, hörda, bekräftade, respekterade och tagna på allvar? Hur kan barn bli det idag? Finns det utrymme att få möta vuxna som har tid att lyssna och att se utan att det behöver vara först när barnet gjort något emot reglerna.
Jag minns när ett av mina barn kom hem och berättade att ett barn i klassen brukade ringa i klockan som bara lärarna får ringa i. Vad händer när han gör det frågade jag? Han brukar få hålla läraren i handen och gå först i kön till matsalen. Det gick en stund sedan sa barnet: Jag vill också gå först i kön till matsalen. Tystnad en stund: Men jag vill inte ringa i klockan som vi inte får ringa i.
När barn träffas i större grupper är det oundvikligt att det uppstår konflikter. Hur hanteras dessa konflikter i hemmet och i skolan? Är det vi vuxna som ger barn lösningarna eller barnen delaktiga i lösningen så att de på sikt kan hantera dem själva? Jag minns när en lågstadieklass spelade fotboll och det uppstod konflikter. Lösningen som pedagogerna presenterade var att pojkar inte längre fick spela fotboll. För mig som förälder kan jag se att fotboll kan fylla en hel del behov och att barn kan behöva hjälpa och stöd för att spela en lagsport. Fotboll tillgodoser tex behovet av rörelse. Om det behovet inte blir tillgodosett under rasten kommer barnen ha svårare att sitta stilla. Konflikthantering är en del av vardagen och den färdigheten behöver både vuxna och barn träna på.
Det är lätt att tro att om föräldrar uppfostrar sina barn bättre, många gånger betyder det att de ser till att fostra lydiga barn då blir allt bättre. Min erfarenhet är att de barn som blir uppfostrade att lyda behöver inte alls vara de som är enklast att ha i skolan. Dessa barn behöver en lika auktoritär ledare i skolan för att fortsätta lyda annars kan de välja att inte följa regler alls. De tar chansen att bli sedda, hörda, bekräftade, respekterade och tagna på allvar när de väl är i skolan. Men kanske inte på det sätt som respekterar även andras behov.
Vi föräldrar har ansvaret för vår barns välmående. Våra barn ska kunna lita på att vi vill deras bästa och finns där för dem. Vi är ansvariga för att våra barn får träffa oss tillräckligt ofta och länge för att bygga de viktiga relationer som både de och vi mår bra av. Respektera varandras gränser börjar i familjen. Vi kan säkert i högre grad samarbeta med skolan för att det ska bli så bra som möjligt både för våra barn men också för andras.
Det viktigaste kanske inte är att vi hittar vems fel det är att skolan inte alltid är en trygg miljö för allas våra barn utan vad vi själva kan göra för att det ska bli tryggare. Jag kan som förälder prata mycket med mitt barn om det som händer i skolan och finnas där som stöd. Jag kan besöka skolan regelbundet både under lektionstid och raster. Vi kan påverka skolans utformning genom att påverka våra politiker. Vi kan i så hög grad som möjligt se till att samarbetet mellan hem och skola fungerar. Jag kommer att skriva mer om det i ett framtida nummer av skolfamiljen.
Det som händer i skolan tror jag ska ses på från många olika håll och fokus ska ligga på vad var och en av oss kan göra för att skolan ska bli en plats där våra barn och ungdomar mår bra och får möjlighet att mötas utifrån ömsesidig respekt. Vad kan du göra?
OM det Birro menar är att föräldrar är väldigt viktiga då håller jag med honom. Om han menar att det är föräldrarnas fel att det är kaos i en del klassrum då håller jag inte med honom. Problem i skolan har så många olika orsaker och vi behöver fundera större än att det är föräldrarnas fel.
#blogg100