Det spelar ingen roll! Jo, det spelar roll vad du tycker!

Våra barn kan lära oss så mycket om vi är öppna för att lära oss. Jag brukar säga att varje barn kommer till oss med minst en gåva. Något som vi behöver lära oss om oss själva. Läs gärna mer om det här:http://mariaklein.wordpress.com/2011/05/19/en-gava-till-mig/
Det jag vill skriva om idag handlar snarare om en gåva jag fått av min pappa. Min pappa växte upp i en familj där han kände sig som det svarta fåret. Han har berättat om hur han blev slagen och hur han höll upp sina armar för att skydda sitt huvud. Han har berättat hur han lärde sig att äta det som fanns på tallriken oavsett vad som fanns där. Jag upplevde att han blev väldigt kuvad som barn. Han bestämde nog sig för att inte göra detsamma med sina barn så han valde att hålla tillbaka sig själv för vår skull. Vi skulle aldrig behöva vara rädda för honom. Tyvärr tror jag att hans erfarenheter också gjorde att han inte var så tydlig med vad han tyckte, tänkte, kände, behövde och önskade. Hans fokus var alltid på andra. Att hjälpa alla andra. Det ledde tyvärr till att han jobbade varenda julafton eftersom de andra chaufförerna ville vara lediga då.
Pappa körde handikappbuss (färdtjänstbuss) när jag växte upp. Jag ville gärna ta mig till stallet varje dag och det låg nästan en mil bort så när pappa jobbade brukade jag ringa och be honom hämta mig. På den tiden fanns inga mobiltelefoner utan växeln fick meddela pappa och han fick söka rätt på en telefonautomat och ringa hem. Sedan kom han mellan två körningar och hämtade upp mig. Aldrig var han stressad eller irriterad trots att jag kunde se på hans körschema att det blev tajt. Min pappa sa helt enkelt aldrig NEJ.
När jag bjöd hem mina föräldrar på middag kunde jag fråga pappa: Vad vill du ha, spagetti eller potatis? Varje gång svarade han samma sak: Det spelar ingen roll!
När jag började utveckla mig som förälder och människa började jag fundera på: Det spelar ingen roll!
Det är klart att det spelar roll vad min pappa vill ha. Jag bestämde mig för att envist ta reda på vad han egentligen ville ha. Pappa, jag vill verkligen veta om du vill ha spagetti eller potatis. Min pappa svarade: Då väljer jag potatis för de där äckliga vita maskarna hatar jag.
Tänk att jag i flera år hade valt spagetti då min pappa sagt Det spelar ingen roll. Tänk att jag i flera år inte fått chansen att bjuda min pappa på en måltid som han faktiskt ville ha. Han åt ju dessutom upp allt från tallriken och om någon lämnat något, åt han upp det med. Jag känner sorg över att jag missat att lära känna honom under min uppväxt.
Den gåvan min pappa gav till mig och som är en del av varför jag vill jobba med relationen förälder och barn är: Att det är viktigt vad vi vill oavsett om vi är barn eller vuxen.  Att vi behöver ge våra barn chansen att lära känna oss.  Varken vi eller våra barn kan ständigt få vår vilja igenom men vi ska alltid ha möjligheten att uttrycka vår vilja.
Jag är glad att jag under min pappas sista år i livet fick möjlighet att lära känna honom och hans vilja. Önskar att jag hade fått det ännu tidigare.