Du glömde nyanserna Eberhard

Blir ledsen, sorgsen och arg när jag läser °När barnen tog makten” av David Eberhard. Jag blir ledsen över att det han förmedlar som det föräldraskap han vill uppmuntra kan göra att fler föräldrar inte får möjlighet att uppleva ömsesidig respekt när den är som vackrast. Jag tror att när man har en relation med sina barn som grundar sig i ömsesidig respekt uppskattar både förälder och barn den relationen. Det innebär inte att barnen alltid väljer föräldrar framför kompisar utan att relationen till föräldrarna är en härlig hamn dit de kan komma när de vill.  En relation där barnet blir sedd, hörd, bekräftad, respekterad och tagen på allvar och där barnet ser, hör, bekräftar, respekterar och tar andra på allvar. Barn ska ha förmånen att inte behöva välja mellan föräldrar och kompisar, de ska har möjlighet att umgås med både och. När David beskriver hur hans alla sex barn från TRE års ålder föredragit kompisar framför att umgås med sina föräldrar är det inte något jag känner igen varken från vår familj eller från familjer jag träffat genom åren. Treåringar gillar kompisar men de trivs också i sin familjs sällskap.
Den ömsesidiga respekten upplever jag saknas helt i boken. Han målar upp relationen utifrån makt. Antingen ska föräldern ha makten över barnet eller så har barnet tagit makten. Han förmedlar en syn på barn som får mig att rysa. Jag tror inte att barn är ute efter makt utan i det senare fallet är det föräldern som gett barn ”makt” över mer än barnet överhuvudtaget vill eller klarar av att hantera. Jag håller med författaren att det inte är bra om föräldern ger upp sig själv och tillgodoser barnets alla lustar. Det är naturligtvis inte hälsosamt varken för föräldern eller barnet. Men det han inte förmedlar är att det troligen är minst lika skadligt att föräldern följer alla sina lustar och behov medan den ignorerar barnets.
Min pappa uppfostrades enligt det sätt som boken förespråkar och det präglade hela hans liv. Eberhard påstår att barn tål så otroligt mycket men jag tror att barn faktiskt tar skada av att inte ha betydelse och att alltid bli styrd genom rädsla. Antingen väljer de att styra sina barn på samma sätt eller så väljer de att göra precis tvärtom. Min pappa ville absolut inte utsätta oss för samma sak så han valde tvärtom. Han sa oftare JA till det vi ville än jag tror han egentligen ville. Detta var inte en följd av att han hade blivit bortskämd som barn utan för att han hade blivit fostrad på det sätt som Eberhard förespråkar. Det sorgliga var att jag aldrig som barn fick lära känna honom eftersom han inte var så tydlig med vad han ville och inte ville. Jag tror att när man lär sig blind lydnad som barn då vet man inte hur man ska göra sedan om man absolut inte vill utsätta sitt eget barn för samma behandling. Denna vilsenhet kan helt klart påverka relationer på ett negativt sätt. Så jag håller med David att om föräldern alltid säger ja till barnets lust och vilja så är det inte sunt för någon i relationen. Jag tror att barnen vill lära känna oss så det är viktigt att vi är ärliga med vad vi tycker, tänker, känner, behöver och önskar.
Att David så överdrivet förlöjligar Jesper Juuls råd får mig att fullständigt tappa tilltron till att han överhuvudtaget har läst böckerna. Är det något som Juul förordar så är det just den ömsesidiga respekten. Att jag som förälder är tydlig med vad jag tycker, tänker, känner, behöver och önskar men också att jag är intresserad av vad mitt barn tycker, tänker, känner, behöver och önskar. Dvs det handlar inte om att ge upp mig själv för att tillgodose barnets behov. Det handlar om att visa varandra vart våra gränser går. Jag lyssnar på barnet och barnet får veta vem jag är. Det är just detta som jag saknar i Davids bok. Nyanserna!
Han beskriver ytterligheterna utan att inse att det finns många nyanser där emellan. Om ett barn vill ha en glass så tycker han komiskt nog att om jag som förälder inte ger barnet en glass så straffar jag barnet. Så hans alternativ till att straffa är att ge barnet en glass. Om det är enda alternativet förstår jag att han oroar sig för att barn blir bortskämda och inte lär sig hantera problem och frustration. Men att se, höra, bekräfta, respektera och ta barnet på allvar handlar inte om att alltid låta barnet få som det vill. Det handlar om att barnet får tycka, tänka, känna, behöva och önska som det vill. Den nyansen har han missat helt.
Jag kan hålla med David att det är viktigt att våra barn inte skapar ett beroende av oss föräldrar. De ska sakta men säkert bli oberoende av oss och då behöver de få mer och mer ansvar över sitt eget liv. Att fortfarande bo hemma vid 28 års ålder utan att arbeta och betala för sig är naturligtvis inte önskvärt. Det är inte nyttigt för någon inblandad. Att curla sina barn tror jag är att ta ifrån barnet tron på sin egen förmåga och de får inte möjlighet att ta ansvar och samarbeta tillsammans med andra. Men bara för att jag inte vill curla betyder det inte att jag måste välja att vara den auktoritära förälder som David förespråkar.
Det som är ännu mer sorgligt och det som gör mig arg är att David skapat en bok som numera används för att avskräcka länder från att införa förbud mot aga. David hävdar att det inte spelar någon roll vad vi gör som föräldrar så länge vi inte gravt psykiskt misshandlar våra barn och att barn är så tåliga. Undrar varför vissa länder har tolkat det som att det inte gör något om de fysiskt misshandlar barn?
Han beskriver att barn till tigermammor hyllar sina föräldrar livet ut. Kanske gäller det de som blir framgångsrika musiker men för varje sådan antar jag att det är ett större antal som inte blir det. Jag undrar om David träffat några av de som misslyckats att leva upp till tigermammans förväntningar.
Jag håller med Eberhard om att rubriken på Jesper Juuls bok ”Ditt kompetenta barn” är lite missvisande om man utifrån den rubriken tror att barn är kompetenta i alla avseenden. Det gör att vi kanske ställer högre krav på barn än vad de klarar av att leva upp till. Personligen funderar jag själv på Eberhards kommentar till sin tvååring som kör Bobby car ”Nu blir det ingen middag! Hur många gånger ska jag behöva säga till dig unge! Gå och lägg dig utan mat!” Undrar hur han tänkte omkring sonens kompetens att förstå honom i detta läge?
Jag vill att mina barn ska få växa upp med ömsesidig respekt som grund. Jag vill att de ska respektera sig själva och andra inte för att de måste utan för att de vill.  Det föräldraskap som jag tror leder till detta innefattar varken straff eller belöningssystem. Det innefattar inte heller att jag abdikerar från min föräldraroll. Det handlar om att inse att både jag och barnen har behov att tillgodose men jag tror att dessa behov kan bli tillfredsställda utan att det sker på bekostnad av någon annan. Jag vill vara en ledare som skapar möjlighet för mina barn att med tiden leda sig själva. Jag vill att mina barn ska känna att de blir sedda, hörda, bekräftade, respekterade och tagna på allvar. Att de har mod att prova sig fram, göra misstag och ta ansvar för sina misstag. Jag vill inte att de ska vara rädd för att bli straffade eller inte få en belöning. Jag vill att de ska ha modet att ifrågasätta mig och mitt handlade och även andra auktoriteter. Jag vill att både mina barn och jag själv ska uppnå våra drömmar. Jag tror att det är genom att visa andra respekt som vi blir respekterade. Detta börjar i hemmet.
Makten kommer alltid att vara hos mig som förälder, frågan är hur jag väljer att använda mig av den makten.
Om det här inlägget bidrog till dig uppskattar jag om du vill dela det vidare på facebook eller twitter. Vill du få meddelande via e-post nästa gång jag skriver något får du gärna klicka på “följ” som du hittar längst ner på denna sida strax ovanför möjligheten att följa mig på Facebook.