Föräldrar ska inte vara kompisar med sina barn?

En fras som jag hört av och till genom åren och som jag inte riktigt har förstått. Jag antar att de som säger detta tänker att om man är kompis med sitt barn då har barnet inte någon förälder. För man kan ju inte vara både vän och förälder, eller?
För mig är en vän en person som jag bryr mig väldigt mycket om. En person som jag vågar vara sårbar tillsammans med. En person som får tillgång till hela mig, både mina styrkor men också mina svagheter. En person som jag vill dela mina drömmar med. En person som vågar vara sårbar i mötet med mig. En person som vågar dela både styrkor och svagheter med mig. En person som jag kan dela mina drömmar med och som vill dela sina drömmar med mig. En person som ser mig som den unika person som jag är och som jag ser som den unika person som den är. En person som jag är intresserad av och som är intresserad av mig. En person som vågar vara ärlig med hur de jag säger och gör påverkar den. En vän är en person som berikar mitt liv.
Det som skiljer vänskapen till mina barn ifrån vänskapen till andra vuxna och barn är att jag har ett större ansvar för att vår vänskap är långsiktigt hållbar. Jag har ett större ansvar för att kvalitén i vår relation bevaras. Mina andra vänner kan välja att avsluta vår vänskapsrelation om den inte berikar dem medan det för mina barn inte är lika lätt. De är ju beroende av mig. Och jag har ett ansvar att behandla mina barn som mina allra bästa vänner även om de inte vill vara min vän. Att aldrig ge upp på den relation som vi har. Att vara den som ser till att vår relation är i fokus resten av livet.
Där kommer vi till min roll som förälder. Att jag alltid finns vid deras sida i med-och motgångar. Att jag är den ledare som mina barn vill slå följe med. Att jag som förälder tror på barnets potential och låter dem växa och utvecklas. Att jag skapar utrymme för dem att kontinuerligt bli oberoende av mig. Barnen behöver mig som förälder, som vägledare. Det är mitt ansvar att se till att de har tak över huvudet, kläder på kroppen och mat på bordet. Det är mitt ansvar att vägleda dem i barndomen och vara en förebild. Det är mitt ansvar att begränsa mängden socker i deras kost även när de blir arga på mig. Det är mitt ansvar att vara tydlig med mina gränser även när dessa gränser inte är uppskattade. Det är mitt ansvar att reflektera över hur jag ser på världen och människor och hur jag väljer att kommunicera eftersom detta kommer att påverka deras bild på världen och människor. Det sätt som jag väljer att använda min auktoritet på kommer att påverka dem. Det är ett stort ansvar men också en fantastisk möjlighet att lägga grunden för en livslång relation.
Min önskan är att mina barn ska bli ledare i sina egna liv och att de alltid vet att jag är en vän som alltid finns vid deras sida. Därför finns det inte antingen eller utan både och. Jag kan och vill vara både en förälder och en vän.
När jag idag fick en inbjudan till en föreläsning med buffé och jag fick ta med mig en väninna så visste jag direkt vem jag helst bjöd med. Min vuxna dotter, Emelie. Jag ser fram emot att ta del av en föreläsning om självkänsla tillsammans med den person som bidragit till de flesta av mina anekdoter om självkänsla. Emelie är en av mina allra bästa vänner. Jag älskar henne oändligt både som vän och som mitt barn. Jag kommer att göra allt jag kan för att den vänskapen ska hålla för evigt.
Om du gillar det jag skriver får du gärna prenumerera på mina inlägg och dela dem vidare. Ta hand om relationen till dina barn, det är både du och dina barn värda.