Föräldraskap-en relationsresa från beroende till oberoende

Jag var idag på väg att skriva ett blogginlägg om resan från beroende till oberoende men hittade detta äldre inlägg som med några modifieringar förmedlar det jag vill förmedla idag.
Bilden till detta inlägg är från vårt femte barns födelse. B ligger i famnen på sin arton år äldre storebror. Den ena är på väg att starta sin resa i vårt hem och den andra är på väg att starta sin resa utanför hemmet. Handen som finns med på bilden tillhör deras mamma.
ABBA:s låt Slipping through my fingers får mig att reflektera på min relation med mina barn och framförallt vilka mål jag har som förälder.  Se gärna videon innan du fortsätter läsa.
Från början hade jag nog inte riktigt någon plan. Jag visste att jag älskade barn och därför ville jag gärna bli mamma. Svårare än så var det inte. När jag mötte på utmaningar insåg jag att det var dags att förkovra sig lite mer och sökte mig till litteratur i ämnet. Oprah Winfreys gäst Barbara Colorosos bok “Växa med ansvar” gav mig några mål (uppfostra trygga, ansvarskännande och kärleksfulla barn) och framförallt lite guidning för att nå målen. Det tre tankarna som hon förmedlar följer med mig på min resa:
Barn har ett egenvärde
Behandla barn som jag själv vill bli behandlad
Om det fungerar och tar hänsyn till barnets och min värdighet, så gör jag det.
Självklart var även “Ditt kompetenta barn” av Jesper Juul, en bok som lärde mig mycket men framförallt gav den mig ett hårt knytnävsslag i magen. Aningen smärtsamt men väl värt det. Den boken hjälpte mig framförallt att förstå att trotsåldrarna handlade om självständighetsprocesser. Att det var viktigt att jag fick barnen att känna att de blev sedda, hörda, bekräftade, respekterade och tagen på allvar.  Att jag behövde fokusera på att vara nyfiken på vem mitt barn är och ärlig med vem jag är.
Första åren är barnet helt beroende av mig men med tiden blir de mer och mer oberoende. Denna process kan gå lättare eller svårare. Barnet kommer sträva mot oberoende men jag som förälder kan ha svårare att släppa taget eller så släpper jag taget innan barnet är moget att ta det ansvaret. Det handlar verkligen om lyhördhet, att släppa tillräckligt mycket hela tiden. Många gånger har jag märkt att om jag inte släpper taget inom ett visst område då signalerar barnet tydligare och tydligare.
Även när barnet/tonåringen är oberoende kan det vara skönt att ha en trygg hamn att återvända till. En plats där man får bara både barn och vuxen på samma gång.
När mina första barn var små bävade jag för den dag de skulle flytta hemifrån. Kände i hela kroppen att det skulle vara en otrolig sorg. Hur skulle jag någonsin kunna släppa taget och låta dem flyga ifrån mig?
Efter ett år i England 2000 insåg jag vilka otroligt trygga, ansvarsfulla och kärleksfulla barn jag hade. Det kändes som om de skulle kunna klara allt efter denna utmaning. Tänk er att som sexåring lämnas i en miljö där alla andra pratar ett språk ni inte förstår. Som vuxen känns det närmast omöjligt men ett barn anpassar sig snabbt, på gott och ont!
När jag slutligen gick gruppledarutbildningen i Aktivt föräldraskap 2007 inspirerades jag ytterligare i min roll som förälder. Ännu fler bitar föll på plats. När jag skapade mer utrymme för barnen att få ta ansvar, valde de att ta mer ansvar. Ju mer ömsesidig respekt, empati och ärlighet desto mer samarbete.
Många undrar hur det kändes när Simon flyttade hemifrån. Om det var sorgligt, svårt att släppa taget. Om det kändes som om han flög ifrån mig, precis så där som jag hade befarat. Jag är tacksam för att jag tränat på att sakta men säkert släppa taget under resans gång. Ju mer jag och min man tränade desto skickligare blev vi. Det började med att låta dem välja sina egna kläder och slutade med att de flyttar hemifrån. Det har blivit många års träning.
Tack vare all träning känner jag att han inte flög från mig när han valde att flytta hemifrån. Visst var jag lite hönsmamma när jag frågade om hemförsäkringar och så vidare men jag kände ingen sorg. Det jag kände var snarare en enorm stolthet. En stolthet över att få vara mamma till en kille som väljer att upptäcka världen på egen hand. Jag kände en otrolig trygghet i att veta att han kommer att klara sig. Det hade jag ju redan sett att han gjort i flera år. Jag minns när jag skickade ett SMS om att de hade rea på en klädbutik och han svarade mig: Jag har inget behov av kläder just nu. Då kände jag att jag behöver inte oroa mig, han har koll till och med på pengar.
Så mitt mål är att skapa förutsättningar för barnen att växa och bli självständiga. Att möta deras självständighetsprocess på ett så respektfullt sätt som jag kan. Att se, höra, bekräfta, respektera och ta dem på allvar. Att få dem att känna att de alltid har en trygg hamn att komma till. För att barnet ska bli självständig, ansvarsfull och kärleksfull behöver barnet få utvecklas till den unika person det är. Om jag vill att barnet ska vara modig att stå emot grupptryck behöver det ifrågasätta ledare och det innefattar även att de ska ifrågasätta mig. Det är inte lätt att bli ifrågasatt men jag tänker att det visar att de kommer fortsätta vara egna tänkande individer även i fortsättningen.
PS! Det handlar lika mycket om att jag ska bli oberoende av dem som att de ska bli oberoende av mig. Men det får jag ta i ett annat inlägg.