Fostra utan straff, det blir anarki?!

Hur ska barn lära sig vad som är rätt och fel om de aldrig får något straff? Vi vuxna får ju straff genom lagar, domstolar och fängelser. Om inte barnen lär sig av föräldrarna så kommer rättsväsendet att göra det.
Det här är exempel på kommentarer som jag kan få ibland. I mitt inlägg om Eberhards bok beskrev jag hur jag upplever att han inte förstår att det finns nyanser. Det finns inte bara skamvrå eller låt-gå. Här skriver jag lite mer om olika ledarstilar. Jag tänker nu beskriva lite mer hur jag tänker.
För det första tycker jag att det är viktigt att skilja på vuxen och barn. Jag tror att det finns en god anledning till varför våra barn inte är straffmyndiga före en viss ålder. Jag tror det beror på att de faktiskt fortfarande är barn. Barn kan inte och vet inte allt när de är barn. De är beroende av att vi som föräldrar guidar dem i livet och hjälper dem att förstå sig själva men också att förstå andra. Den vägledningen ser jag som en otroligt viktig roll för mig som förälder. Det är genom mig de får många av de kunskaper som de behöver för att sedan klara av att leva självständigt. Jag vill förmedla till dem om alla människors lika värde. Jag vill förmedla att de är värdefulla precis som de är. Jag vill med mitt intresse för deras person få dem att lära känna sig själva. Jag vill genom min ärlighet få dem att lära känna mig. Många av mina inlägg handlar just om det här. Hur vi tillsammans bygger upp en relation med varandra som jag hoppas ska räcka livet ut. En relation med grund i ömsesidig respekt. Jag är deras ledare men jag vill att de mer och mer ska ta ledarrollen i sina egna liv. Jag vill att de ska ta ansvar för sina tankar, känslor och sina behov men också för sina handlingar. Jag tror på mina barns förmågor att lyckas med detta men jag vet också att det tar tid. De ska sakta men säkert gå från att vara helt beroende av mig till att vara helt oberoende av mig. En process som tar tid.
Det vi många gånger glömmer är att barn gör så gott de kan men ännu inte har utvecklat den mognad och förmåga som krävs för att förstå allt. Genom straff tror jag att jag kan lära barn att sluta med olika beteenden och så vidare men de gör det för att undvika straff eller för att få en belöning. Genom straffen kan jag också missa vad det är egentligen som barnet försöker förmedla med sitt beteende. Jag vill ta reda på behovet bakom beteendet för då kan jag verkligen hjälpa mitt barn att förmedla sig på ett annat sätt. För mig är det mycket viktigare att barnen sakta men säkert lär sig allt men att de väljer att göra “rätt” för att det känns bra inte för att undvika straff. Jag vill att barnen ska stå för sina val och även de konsekvenser som deras val innebär. Jag vill inte att mina barn ska börja ljuga för att undvika straff. Jag tror på barns vilja att göra gott och det gör att de tar ansvar för sina handlingar men inte genom straff utan genom att just ta ansvar för sina handlingar. Det är fantastiskt att se hur deras inre kompass  utvecklas mer och mer genom åren.
Det förhållningssätt som jag förespråkar handlar väldigt mycket om att ta ansvar. Jag som förälder tar ansvar för mina tankar, känslor och behov men också för mina handlingar. På samma sätt kommer mina barn att sakta men säkert börja ta mer och mer ansvar för sitt liv. För sina tankar, känslor och behov men också för sina handlingar. Men jag vill inte lära mina barn att den som har makt över en annan människa har rätt att straffa. Jag vill inte äventyra vår relation med att avvisa mina barn från mig. Jag vill ge mina barn ovillkorlig kärlek.
Det här innebär inte att mina barn alltid får som de vill och bestämmer över mig och resten av familjen. Endel tror att mitt förhållningssätt handlar om anarki och det stämmer verkligen inte. I vår familj finns två ledare, det är jag och min man. Men med tiden så tar varje barn ledningen i sitt eget liv och en dag är det de som är ledare. Jag vill inte att mina barn ska göra “rätt” för att undvika straff. Jag vill att mina barn ska göra “rätt” därför att det känns rätt i deras hjärta. Om vi tittar på vuxna så finns det många som gör “fel” oavsett om de blir straffade eller inte. De blir mer och mer skickliga på att undvika att straffas men de fortsätter att göra “fel”.
Ju mer jag läser om anknytningsteorin, desto mer inser jag hur otroligt viktigt det är att vi är barnets anknytningspunkt. Att vi är ledaren som de anknyter till och som kan vägleda dem genom barndomen. Om vi straffar barn tror jag att det finns risk att de söker sig till andra ledare, tex gängledare, och dessa vill jag inte ha som vägledare i mina barns liv. Här kan vi verkligen prata om att vi riskerar att våra barn kommer att tas om hand av rättsväsendet i framtiden.
Det är mäktigt att få följa sina barns uppväxt men det är också mäktigt att när de väl flyttar hemifrån så känner jag som förälder trygghet med att de kommer att klara av att ta ansvar i sina liv. Jag behöver inte oroa mig. De har sin egen inre kompass att följa.
#blogg100