HÄR ÄR JAG, MAMMA!

En av föräldraskapets utmaningar är det här med gränssättning. Hur sätter vi gränser? När ska vi sätta gränser? Vilka gränser är det som ska gälla? Måste jag alltid vara konsekvent när det gäller gränser? Behöver jag och min man ha samma gränser?

För mig har det här med gränser i högre grad blivit vikten av att visa andra vem jag är, vad jag tycker, vad jag tänker, vad jag behöver, vad jag känner och vad jag önskar. Det har mer och mer blivit en fråga om nuet än något som är konstant hela tiden. Vissa dagar vill jag inte att mina barn hoppar i sängen och vissa dagar kan jag tycka att det är helt ok. Det beror alldeles på min egen dagsform och vilka behov jag just då har. Om jag har stort behov av lugn och ro, kanske inte hoppa i sängen är det första jag ropar YES! till. Men det här med att visa mina barn mina gränser börjar kännas ganska tryggt för mig.

Det som är en mycket större utmaning för mig är att kunna leva upp till det jag skrev om i mitt förra inlägg om att bli sedd, hörd, bekräftad, respekterad och tagen på allvar och det svåra tycker jag är att få mitt barn att känna så.

I vissa åldrar eller perioder i barnets liv är de mer tydliga än någonsin med vad det tycker, tänker, känner, behöver och önskar. Det är som om hela deras person skriker ut DET HÄR ÄR JAG!

Hon/han tycker till om allt mellan himmel och jord, tänker så det knakar, känner sig stundom glad och stundom rosenrasande, behoven skiftar i en väldigt fart och önskningarna är allt ifrån ett husdjur till nyaste och dyraste mobilen. Hon/han skiftar från att vara liten och behöva få vara liten till att vara “vuxen”.

Det är verkligen inte lätt att alltid se, höra, bekräfta, respektera och ta på allvar när HÄR ÄR JAG visar sig med stora bokstäver. Men de gånger jag lyckas då berikas mitt liv och alldeles säkert mitt barns.

Föräldraskapet är verkligen fyllt av både utmaningar och möjligheter ;o)