Jag minns paniken när jag hade varit på London Hospital och lyckats få med mig någon riktigt otäck influensa. Peter var på tjänsteresa till Los Angeles och jag var själv med barnen. Jag kände hur kroppen sakta men säkert började tappa sin energi.
Jag kommer inte ihåg hur jag lyckades hämta barnen på deras respektive skolor, allt var som ett töcken. När jag slutligen lyckats få upp ytterdörren minns jag hur jag rasade ihop i soffan i vardagsrummet direkt innanför dörren. Min dotter tittade på mig och frågade: Ska du dö, mamma? Klart jag inte skulle dö, men visst kändes det som om det nästan var dags.
Jag funderade hur jag skulle klara av att ta hand om barnen när jag inte ens kunde resa mig ur soffan. Alldeles ny i ett nytt land och utan någon som kunde hjälpa mig. Jag kände mig så otroligt hjälplös. Tack och lov var barnen 6 och 8 år gamla och kunde hjälpa till väldigt mycket för att få de närmaste dagarna att fungera.
Vad fick mig att tänka tillbaka till tiden i England 2000? Jo, en magsjuka som drabbade vår familj. I måndags blev vår elvaåring magsjuk på kvällen. Med viss rutin har vi insett att det bästa är om den ena föräldern går och lägger sig på en gång och sover så länge den kan tills det är dennes tur att vara vaken på natten. Min man gick och la sig medan jag valde att vara med henne första halvan av natten och kunde vid halv tre väcka min man som tog över och nu mådde elvaåringen bra men istället blev vår nioåring magsjuk. På morgonen kunde jag ta över och min man fick möjlighet att sova. När jag så i går kväll blev magsjuk visste jag att om jag behövde hjälp under natten så fanns min man i ett rum i närheten. Trots att jag var sjuk kände jag mig väldigt privilegiera. Jag är inte ensam när dessa nätter kommer.
Så hatten av för alla er som är ensamstående. Jag imponeras av hur ni får ihop det när något eller några av era barn är sjuka under natten och ni sedan även ska ta hand om dem under dagen. Jag har imponeras av hur ni får ihop vardagen med allt som ska göras i hemmet samtidigt som ni ska jobba och hinna med alla aktiviteter och så vidare som följer med att ha barn. Så hatten av för alla er som är ensamstående pappor och mammor.
#blogg100
Ja, jag håller verkligen med! Hatten av för de ensamstående föräldrarna! Mammorna och papporna. Jag skrev om att det är tufft att vara småbarnsmamma häromdagen, och fick oväntat mycket respons på olika håll. Tror det är viktigt att påminna sig ibland om att det ÄR jobbigt att vara förälder. Och på något sätt, då tar man det ju på allvar också!?
http://detsomhanderhososs.wordpress.com/2014/04/13/till-alla-smabarnsmammor/
Hoppas ni alla mår bättre!
Tack för din kommentar och länk till din underbara blogg. Vi mår bra just nu så nu har jag gjort mintchokladmousse som ska avnjutas ikväll 😉 Tack för omtanken.
Härligt! Trevlig kväll!