Ignorering och belöningssystem berikar inte relationer

Psykologen Daniel Kraft har en blogg som heter Det känsliga barnet. Där hittade jag en Recension av Fem gånger mer kärlek. Jag håller med Daniel om att boken i stort är bra. Forster lyfter betydelsen av att etablera varma relationer med våra barn. Att den goda relationen är grunden för att kunna hantera de utmaningar som vi föräldrar möter. Därför är det viktigt att vi hela tiden försöker nå kontakt.
Daniel beskriver lite mer omkring detta i följande inlägg: Varför det är så viktigt att respektera barns känslor, Prata respektfullt till barn och Prata respektfullt till barn II
Då Fem gånger mer kärlek är väldigt lättläst och ständigt visar kopplingar till forskning har jag uppskattat stora delar av boken men för mig är det vissa viktiga delar som inte stämmer överens med hur jag ser på barn och den viktiga varma relationen mellan mig och mitt barn. Jag läser att Daniel har hittat samma brister.
Att rekommendera ignorering och avledning för att hantera barns starka känslor.
Att rekommendera 5-minuters metoden för att “lära barn att somna själva”.
Att ett helt kapitel ägnas åt belöningssystem och precis som Daniel skriver så istället för att förstå och känna med barnet, så hamnar vi i ett bedömande och granskande sinnestillstånd som leder till ökad distans till barnet. Detsamma tycker jag gäller när det gäller ignorering och 5-minuters metoden. Endel av de föreslagna belöningarna tycker jag för övrigt barnet har rätt till när som helst. Tex massage och att sova i föräldrarnas säng.
Här vill jag lägga till att Forsters “borttagande av förmåner” inte heller är något jag skulle rekommendera.
Daniel tar också upp att det kunde ha stått mer om vad som kan göra det svårt för oss att vara närvarande och relatera till våra barn. Vår egen barndom och vad som gör att vi själva har spärrar, rädslor och blockeringar. Jag tror att det är just dessa “hinder” som gör det extra svårt för oss att möta våra barns känslor och beteenden. Här skriver Daniel ett svar till en förälder som alltid försöker tysta barnets gråt. Jag tror precis som Daniel att det många gånger är dessa svårigheter som gör att vi väljer belöningssystem. Det är enkelt och “effektivt” och “problemen” försvinner. I allafall tillfälligt.
Varför tror inte jag på ignorering, 5-minuters metoden och belöningssystem? Jag tror att vi människor gör det vi gör för att försöka tillgodose våra behov. Så mitt fokus ligger på att försöka hitta vilket behov det är som barnet försöker tillgodose. Om barnet har tex behov av kontakt så tror jag att barnet försöker tillgodose det på det sätt som ger kontakt. Även om den kontakt de får är negativ genom tjat, hot och straff så är det kontakt men det berikar ju egentligen varken dem eller oss. Att försöka tillgodose behovet av kontakt på ett mer berikande sätt blir i mitt tänk fokus.
Att inte ge kontakt alls, dvs ignorera är för min del inte ett alternativ. “Barnets beteende är inte problemet, det är lösningen på ett problem som barnet upplever”. Många gånger upplever jag att utbrott är lösningen på problemet att barnet inte upplever att vi ser, hör, bekräftar, respekterar eller tar barnet på allvar. Vi fokuserar mer på att förmedla det vi tycker än att förstå barnets perspektiv. Vi behöver bekräfta barnet. Gärna upprepa det vi tycker oss höra så att vi vet att vi har uppfattat det rätt. Sätta ord på den känsla vi tror att barnet upplever. Fråga om vi uppfattat rätt? Ibland kan det bara handla om att säga vad vi tror att barnet ville och vad det vi sagt betyder för dem. Väldigt ofta kan vi förhindra ett utbrott genom att faktiskt lyssna istället för att prata/övertala/rationalisera.
När vi ignorerar eller avleder finns risk att barnets försök att få oss att förstå ökar. Då kommer tex: Jag hatar dig! Och andra kraftfulla uttryck. “Jag bryr mig inte om hur mycket du vet förrän jag vet hur mycket du bryr dig om mig”. Men barnen kan också sluta försöka förmedla vad de tycker, tänker, känner, behöver och önskar när de upplever att det inte är någon idé. (Det är därför jag tror 5-minuters metoden tillslut fungerar. Barnet lär sig att det inte är någon idé att gråta).
Att ställa frågor som: varför gör du så där? Berätta vad du vill osv kan vara svårt för barnet att svara på när de väl är i utbrottet så det är inte fler frågor som jag skulle ägna mig åt men jag skulle försöka bekräfta barnet och alltid erbjuda barnet min närvaro. Sen finns det barn som vill vara ensamma när de är arga osv och det är viktigt att respektera.
Jag skulle vid ett lugnt tillfälle fråga mitt barn hur det vill ha det när det blir arg osv.
Jag skulle också fundera på hur jag själv uttrycker mina känslor. Om jag inte uttrycker känslor skulle jag fundera på hur jag kan göra det på ett sätt som jag önskar att även andra skulle göra det på. (Ibland är det som om barnet uttrycker de känslor som vi känner men inte väljer att uttrycka :o))
Jag gillar listan på sidan 243 i fem gånger … Att fundera på mönster omkring utbrott. När, var, hur och varför. När det gäller barn och ungdomar brukar jag också fundera på hur många av utbrotten som handlar om sådant som hindrar barnet autonomi. Dvs lägger vi oss i sådant som barnets utveckling skriker efter: det här vill jag ta ansvar för, låt mig få försöka! Lyssna mer och bekräfta barnets perspektiv och barnets känslor och behov istället för att försöka ignorera eller avleda är mitt förslag.
Ta ansvar och be om ursäkt för att du tagit ansvar för sådant som barnet kan göra själv. Allt detta behöver göras innan utbrottet bryter ut. När utbrottet är ett faktum är erbjuden närvaro och inte så mycket frågor och prat som jag tror bäst kan erbjudas.
Jag vill med detta inlägg beskriva varför jag tycker det är synd att ignorering och avledning förespråkas istället för det som jag upplever stärker relationen. Att tänka utifrån känslor och behov. Och tycker man det är svårt att prata utifrån behov kan man ju alltid försöka sätta ord på det man ser och tror. Blev du ledsen eftersom … ? När jag sa … då … Hade du hellre …? Du vill …, jag vill …, har du något förslag på hur vi ska lösa det här?
Vill avslutningsvis skriva att lyssna på barnet betyder inte att barnet får göra det det vill det betyder att det får tycka, tänka, känna, behöva och önska vad det vill.