Vår största rädsla som människor är att bli avvisad. Den rädslan hindrar oss allt för ofta. När vi är på en dans kan den rädslan hindra oss från att gå och bjuda upp någon som vi känner oss attraherad av, för tänk om hen säger NEJ.
Vi har en önskan om att höra ihop med andra, att höra till och även här kan rädslan av att bli avvisad vara stark. Därför gör vi ibland saker som vi egentligen inte vill eftersom vi annars risker att bli avvisad från gruppen. Vi påverkar enormt av grupptrycket.
Samma rädsla gör att Time-outstolen fungerar. Barnet vill ju höra ihop med oss andra och vill absolut inte bli avvisad från gemenskapen.
Nu till det som inlägget egentligen skulle handla om. Hur vi reagerar när vårt barn berättar att det inte har någon att leka med. Att ingen vill vara med hen. Hur lätt vår egen rädsla för avvisning kan göra sig gällande.
Ett av mina barn kom för några månader sedan hem och sa att hen inte hade någon att vara med på rasten. Att hen gick omkring alldeles ensam och hade inget att göra.
För några år sedan tror jag att jag lätt hade tänkt: Tänk om han är utsatt. Å nej, det får bara inte hända. Jag måste genast göra något åt det hela.
Tack och lov har jag lärt mig något genom åren. Att koppla bort mina tidigare erfarenheter. Lägga mina egna rädslor på hyllan. Att observera utan att värdera. Att vara nyfiken och intresserad för att få en tydligare bild på vad mitt barn egentligen försöker förmedla.
Jag visade hen min nyfikenhet genom att be hen berätta lite mera. Ganska snart visade det sig vad det hela handlade om. När jag frågade hen vad bästa kompisen gjorde på rasterna kom svaret snabbt: Hon leker tjuv och polis och jag hatar att leka tjuv och polis. Vad gör x då? Han leker spindelmannen och det vet ju du att jag inte brukar leka.
Vad vill du leka då? Jag vill leka Sonic och det är det ingen annan som vill. Jag förstod att det faktiskt var en ganska självvald ensamhet mitt barn upplevde. Hen ville inte leka det de andra lekte och ingen ville leka det hen ville. Vi fortsatte prata med varandra och hen kom fram till vad som skulle göras nästa dag. Hen skulle hitta någon att spela fotboll med.
Bidrog detta inlägg till dig? I så fall får du gärna dela det vidare.
Pingback: #Blogg100 nr 23 – Utanförskap | Coachamig.nu