Jag är inte riktigt som andra mammor

Förskolläraren berättar en historia om en familj som flyttar in till ett samhälle där alla skulle vara lika. Radhusens trädgårdar såg väldigt lika ut och helt plötsligt kom det en familj som inte följde traditionen. En dag när det regnade gick den annorlunda mamman ut och hoppade i vattenpölarna med barnen. Alla blev naturligtvis chockade över att mamman valde att hoppa i vattenpölarna, för så gör ju inte mammor. Förskolläraren frågade barnen om deras mamma skulle kunna hoppa i vattenpölar. MN, då fyra år gammal,  var den enda i gruppen som räckte upp handen. Hennes mamma skulle ha kunnat vara denna mamman.

Ja, det är nog så. Jag är den annorlunda mamman som skulle kunna hoppa i en vattenpöl bara för att jag känner för det. MN levde inte då vi bodde i England och jag faktiskt gick ut och hoppade i vattenpölar med Emelie, då sex år gammal. Jag gillade att visa våra grannar att vatten inte är farligt. Sen är det ju roligt att leka med barnen. När vi bodde i England hade de innelek i skolan när det regnade eftersom föräldrarna inte uppskattade att barnen blev blöta och smutsiga. Det regnar rätt mycket i England, så det blev en hel del innelek.

När jag är på öppna förskolor eller andra allmänna platser händer det att jag ser och hör föräldrar kränka sina barn i den grad att jag inte kan hålla tyst. Jag kämpar med att inte lägga mig i men ibland så hjälper det inte hur mycket jag än kämpar, jag kan inte vara tyst. Senast var vi i en pulkbacke när en pojke satt med händerna uppe i luften och skakade dem. Han hade fingerhandskar och det var rejält kallt. Han satt på en skrana tillsammans med sin pappa och en lillebror. Han grät och skrek: Jag fryser. Pappan svarade: Nu åker vi ner så springer vi sedan upp så att du blir varm. Sonen skrek hela vägen ner och hade svårt att ta sig upp för backen igen. Väl uppe grät han och sa upprepade gånger: Jag fryser. Pappan svarade: Du kan omöjligt frysa, vi har ju nyss kommit ut. Men jag fryser gråter sonen. Pappan sa att han inte trodde på honom, att han faktiskt varit tvär redan från början. Pappan hämtar en filt från bilen och virar in sonen. -Nu får du sluta gråta nu har du filt som värmer. Sonen fortsätter gråta och säger: Jag fryser om händerna. -Du fryser inte, du ska bara gnälla.

Hur mycket man än virar in en frusen kille i filt så blir ju inte fingrarna varmare då de redan är kalla inuti fingerhandskarna. Min mun tog över och säger: Fingrar kan man värma upp snabbt på någons mage. Det är svårt att värma dem i kalla handskar. Pappan svarade så klart: Han fryser inte, han är bara på dåligt humör. Men senare tyckte jag mig se att han la sin sons händer på sin mage och gråten tystnade.

Oavsett om ett barn är på dåligt humör eller inte är det viktigt att vi tar deras signaler på allvar. När vi gör det kommer vi närmare dem. Det är inte lätt, det är jag väl medveten om. Jag misslyckas hela tiden men sådana här händelser får mig att tänka till nästa gång jag upplever att barn överdriver eller så.