Jag är rädd för dig mamma

Våra två mellanbarn som är sju och nio år gamla är inne i en period när de har små groll med varandra och med mig. Så här i efterhand minns jag inte ens vad vi höll på att tjafsa om jag och de två mellanbarnen. Det jag minns är att jag var trött och hungrig samtidigt som jag försökte färdigställa lunchen. När jag är hungrig och trött blir min stubin betydligt kortare än om jag är pigg och mätt. Kanske någon som känner igen sig ;o)

Jag har lärt mig att det bästa jag kan göra är att vara ärlig med att jag inte kan hantera konflikter i detta tillstånd utan vill gärna pausa för att det inte ska spåra ur. Försöker göra detta på ett bra sätt men när jag väl sätter mig ner vid matbordet gråter B som är två år.

-Jag är rädd.

-Är du rädd? (var lite osäker på om det var det han sa)

B nickar och fortsätter gråta.

-Vad är du rädd för?

-Mamma!

-Är du rädd för mamma?

B nickar.

-Det var inte meningen att skrämmas, förlåt. Jag lägger min hand på honom och försöker trösta.

Plötsligt pekar han på maten.

Tidigare hade jag garanterat sagt: Men du behöver inte vara rädd för mamma. Men numera vågar jag bekräfta barnets känslor även om de känns lite tungt att jag uppenbarligen har skrämt honom.