Jag är störst, bäst och vackrast!

Det är verkligen inte lätt att vara förälder. Jag tror att var och en av oss gör så gott vi kan med de förutsättningar som vi har. Jag är övertygad om att det mesta vi gör, gör vi för att vi vill vårt barns bästa. Vi vill att våra barn ska få känna att de är älskade. Vi vill att våra barn ska ha en god självkänsla, gott självförtroende, modet att våga prova nya saker, modet att våga stå för det de tycker, tänker, känner, behöver och önskar. Vi vill att de ska lära sig ta ansvar och vi vill att de ska känna en lust att vilja samarbeta.

I vår strävan i att uppnå detta finns en risk att vi blåser upp ett luftslott som inte håller när de sedan möter verkligheten.

I vår strävan att få våra barn att tro att de är störst, bäst och vackrast kan vi samtidigt få dem att en dag inte lita på oss.

När ett av mina barn såg på X-faktor för några veckor sedan kom hen bekymrad till mig i köket.

-vad är det? frågade jag

-jag såg och lyssnade på en tjej på X-faktor. Hon försökte sjunga och det gick inte så bra. Till och med jag hörde att hon inte kunde sjunga.

Hen brukar sällan kommentera andras förmåga så jag blev lite förvånad och visste inte riktig vad jag skulle säga. Hen fortsatte:

-När juryn berättade för henne att hon inte kunde sjunga då ville hon inte lyssna. Hon tyckte juryn hade helt fel.

-ok

-Jag undrar en sak mamma.

-Vad då?

-Tror du att det är hennes mamma och pappa som har lurat henne.

Jag undrar vad den här tjejen fick gå igenom för något när hon väl gick av scenen? Jag undrar vad hon tänkte när hon senare fick se sig själv och bedömningarna på tv? Jag undrar hur hon tänkte omkring de personer som fått henne att tro att hon faktiskt kunde sjunga? Finns det annat de har sagt som kanske inte heller var sant? Undrar om hon känner sig lurad?

Det här fick mig att börja fundera på vad vi föräldrar gör när vi bygger upp luftslott omkring våra barn. Förutom att vi “lurar” dem så kan det ju också bli så att de tror att det viktigaste är att vara just störst, bäst och vackrast. De börjar jämföra sig med andra och kanske till och med trycker ner andra för att de själva ska få känna sig just störst, bäst och vackrast.

Är det verkligen viktigast att vara störst, bäst och vackrast? Eller är det viktigaste att barnet känner att det är älskat precis som det är?

Jag vill framhålla att jag tycker det är viktigt att vi sjunger även om vi inte har de bästa sångrösterna. Själv sjunger jag mer gärna än bra. Jag har också uppmuntrat mina barn att sjunga. Musik ska byggas utav glädje. Alla behöver inte sjunga med en röst som graderas högt av experter.