Kravlöshet är symptomet Eberhard, inte orsaken
Gästbloggare är inte vanligt förekommande på min sida, men vissa texter är så bra att jag inte kan låta bli att erbjuda personen att gästblogga. Denna gången är det Carola Ahlsson som får göra sin röst hörd på min sida.
“Jag känner igen mig i Eberhards krönika Kravlöshet förstör relationer. Jag erkänner att jag har låtit barnen se på tv under middagen någon gång för att slippa konflikten. För att själv få i mig maten i lugn och ro när jag är trött efter en fullspäckad och krävande dag på jobbet.
Jag känner igen mig i att när mina barn har sin speltid har jag tagit tillflykt till min smartphone för att undvika disk, tvätt, matplanering och gräsklippning. Att få en stunds hjärnvila från vardagens alla måsten. (Vilket ironiskt nog ger mig mer hjärnstress.)
Jag känner igen mig, men jag håller inte med. Kravlösheten är inte det moderna föräldraskapets ledstjärna. Det är mer komplext än så!
Mina erfarenheter säger mig att dagens föräldrar vill anamma det nya föräldraskapet och lämna det auktoritära bakom sig. De vill vara närvarande föräldrar som skapar bra relationer med sina barn och en fungerande familj där medlemmarna stöttar och hjälper varandra. De vill ta ledarskapet, vara tydliga, sätta sina egna gränser, tala om sina egna behov, lyssna på barnens behov och involvera sina barn i hushållsarbetet. De vill ha ett föräldraskap som bygger på respekt, tillit och lyhördhet för individer. Det vill i alla fall jag.
Men kan det vara så att inte alla av oss klarar det fullt ut? Dels för att vi kanske har något annat i bagaget och ryggmärgen som kräver en del jobb att förändra, dels för att tiden inte räcker till!?
Dagens föräldrar jobbar 100%, har stora hus, dyra bilar och kläder, båtar och åker på semester flera gånger om året. Eller är ensamstående med ett tungt försörjningsansvar. Samhället talar om för oss att det är rätt och att vi är bra medborgare som upprätthåller arbetslinjen och konsumerar. Om vi slutar konsumera hotar vi den ständiga tillväxten. Dessutom talar samhället om för oss att om vi jobbar deltid så hamnar vi i kvinnofällan och vi får höra kommentarer som ”jag förstår att det är du som drar det tyngsta lasset därhemma” av oförstående kollegor. (Från en kvinnofälla till en annan – heltid på jobbet plus hushållsarbetet!) Dagens föräldrar tränar och trycker dessutom in egna aktiviteter i det redan fullspäckade schemat för att fylla på energi och kompensera för all energi som går åt på jobbet.
Och i allt det här – var finns tiden för barnen? Det är några få timmar per dag som vi har med våra barn och därefter en aktivitetsspäckad helg. Kan det vara så att vi tar de lätta vägarna ut för att vi och även barnen är så trötta att vi inte får till ett bra samtal eller en mysig pyssel- eller läsestund? Kan det vara så att vi är så flyktbenägna att vi inte bemöter våra barns behov av samvaro och mental kontakt? Är det i så fall märkligt att barnen agerar ut och gör tokigheter för att få kontakt med sina viktigaste personer i världen? Är det märkligt att barnen vill sova med sina föräldrar och få fysisk närvaro istället för den mentala närvaro de kanske inte får? Är det märkligt att det inte blir någon tid för underhåll av den vuxna relationen?
Och hur blir det om vi vill en sak och gör en annan? Om vi går emot våra egna värderingar om föräldraskapet och hur vi vill leva våra liv. Kan det bli så att vi mår dåligt av att vi inte är sanna mot oss själva så att vi inte kan sova på nätterna, har ångest på dagarna och blir ännu mer dränerade så vi inte kan leda vår familj?
Nu tänker du kanske att det är ett fritt val. Ja, det är ett fritt val, men för den som inte är en väldigt målmedveten person och tidigt identifierar hur en vill driva Sitt Liv och Familjen AB så kan ta det ta några år med barn och familj innan en kan svänga skutan och realisera sitt bästa föräldraskap. Och det kräver en hel del kraft att stå emot arbetslinjen, att jobba deltid, identifiera sina egna livsval och leva dem fullt ut. Hur många gånger har en inte hört ”jag kan inte jobba deltid för jag får ändå bara göra lika mycket jobb med mindre betalt”. Det börjar med att en inte kan sätta sina egna gränser och säga nej på jobbet och slutar med att en inte orkar säga nej på hemmaplan och ställa krav på barnen.
Som grädde på moset är det inte bara en utan många fler som gärna skriver krönika efter krönika om hur slapphänta dagens föräldrar är. Det är lätt att se symptomen och kritisera – men vem skriver om orsakerna bakom och lösningarna? (Förutom Jesper Juul, Familjecoachen Maria Klein och Petra Krantz Lindgren) Jag är övertygad om att både barn och föräldrar vill rätt saker och gör rätt saker om de kan och har möjlighet och rätt förutsättningar.
I mitt föräldraskap fungerar det i alla fall inte att endast addera större krav på barnen, även om det också behövs och barnen i vissa fall till och med efterfrågar det. Om jag endast ställer krav får jag revolt. Om jag ger och tar hittar jag ett sätt till samarbete och ömsesidig respekt.
Jag tänker att vi behöver prata om något mer än arbetslinjen, kvinnofällan och ständig tillväxt. Vi behöver börja prata om barnlinjen – barnens rätt till båda sina föräldrar och deras närvaro. Vi behöver prata om personligt ledarskap, work-life-balance och downshifting, att stå upp för sin familjs behov och att sätta relationerna i främsta rummet, både barn- och vuxenrelationer. Vi behöver prata om att det är olika lösningar som passar för olika familjer och vi behöver respektera allas olika val. Vi behöver ge varandra tid, både barn och vuxna.
Och det viktigaste av allt, vi behöver vara sanna mot oss själva och leva våra värderingar. Annars kommer våra barn att upprepa våra misstag.”
Ett stort tack från mig till Carola för denna text.
Som vanligt får ni gärna dela texten ifall ni känner att den bidrog till er. Följ gärna mig på Facebook och prenumerera på mina inlägg.
Den var riktigt bra men man kan faktiskt göra val som gynnar dina relationer och välja bort dyra bilar, senaste mobilen och få mer tid till varandra att göra saker man gillar.?
Tack för din kommentar. Jag tror vi alla mår bra av att stanna upp och reflektera över vad som egentligen är viktigt. Jag brukar tänka på vad jag vill minnas när jag som gammal tant tänker tillbaka på mitt liv. Det är inte vilken titel jag hade, vilket hus jag bodde i eller vilken bil jag körde. Jag vill minnas de underbara relationer jag och min man skapat med varandra och våra barn.
Hej Kattis. Du har rätt, det är ett eget val. Och för vissa är valet enkelt och självklart men för andra kan det vara svårt att för det första identifiera sitt eget val och därefter leva det. Jag menar att samhällsstrukturen och det offentliga samtalet inte bidrar till att förenkla detta. Nu bidrar du till att lyfta upp det i det offentliga
samtalet, tack för det. 🙂
Hej, det är viktigt att detta börjar talas om. Jag har under många år upplevt att det är svårt och ibland nästan tabubelagt. Jag trodde aldrig att vår familjs val, att gå ner i arbetstid, vara mycket med varandra, inte börja förskolan förrän vårt barn var fyra, ha korta dagar på dagis etc. skulle leda till att vi känner oss helt utanför samhället. Det är svårt för oss att träffa andra familjer ute på lekplatser och i det offentliga rummet, alla är upptagna, trötta efter långa dagar och sitter framför varsin padda. Eller är barn på målstyrda kvällsaktiviterter. Leken försvinner, möjligheten att bara hänga ute och leka , fantisera, bygga äventyr och samspela med andra barn. Förskolepedagoger har berättat för mig att de märkt att barns förmåga till lek har avtagit de sista fem åren, barn har inte längre ett brett register utan måste hjälpas in i leken och finna roller, idéer etc. Om vi inte värnar om detta rum för våra barn, rollleken, där empatin, förmågan att förstå andra människor och sig själv utvecklas, där de kan utforska olika känslor, ser man ( i en nylagt gjord norsk undersökning) att det leder till psykisk ohälsa (som ökar lavinartat hos barn).
Jag undrar, om man inte ens (när man får en sådan oerhörd kärleksgåva som ett barn är) under 3-4 år när barnet är litet och behöver oss som mest, inte prioriterar att vara tillsammans och lära känna sitt barn, vad ska till för att omprioritera i våra liv? Kommernågon ångra att vi inte jobbade mer och var mindre med våra barn i slutändan av våra liv?
Jag tror det finns en osäkerhet hos dagens föräldrar, en vilsenhet som gör att man inte tror på sin egen förmåga. Jag möter föräldrar med ettåringar som säger att nu måste mitt barn börja dagis för det blir så understimulerat av att bara gå hemma med mig. Det enda jag upplever som viktigt i min relation till mitt barn är min fullständiga närvaro, kontakten mellan oss och hur vi vänder oss mot världen.
Tack Linda för din kommentar! Jag håller med dig. En kvinna vid namn Bronnie Brown intervjuade äldre om vad de ångrade och det sammanställdes i fem punkter.
• Jag önskar att jag hade haft modet att leva ett liv sant mot mig själv och inte livet som andra förväntade av mig. Denna önskan handlade om att uppfylla sina drömmar.
• Jag önskar att jag inte jobbade så hårt. Det var många män som berättade hur de gick miste om sitt barns uppväxt och sin partners sällskap.
• Jag önskar att jag hade haft modet att uttrycka mina känslor. De uttryckte hur de höll tillbaka för att skapa frid med andra och att detta i sin tur skapade bitterhet och avsky.
• Jag önskar att jag hade hållit kontakten med mina vänner. Många saknade dessa kontakter och insåg att det viktiga i livet är kärlek och relationer.
• Jag önskar att jag hade låtit mig själv vara gladare. Allt för många hade känt rädsla för förändringar och stannat i gamla mönster och vanor och önskade nu att de skrattat och varit mer lekfulla.
Som du ser finns många av de saker du nämner på denna lista. Jag har valt att vara hemma många år med våra barn och när de har gått på förskolan har de haft korta dagar och ibland helt lediga dagar. Denna tid med barnen har berikat både mig och mina barn (hoppas jag). Det jag kan säga är att jag har fantastiska relationer med dem alla fem. Sonen som om två dagar fyller 25 år hjälper mig med min bok. Dottern som är 22 år har valt att bo hemma på deltid och de övriga tre möter jag och njuter av varje dag. Jag har valt att jobba hemifrån och finns här när de kommer hem från skolan. Jag håller med dig om att det finns en osäkerhet bland föräldrar som gör att de tror att barnen behöver förskola redan från ett års ålder. För min del har jag inte sett att barnen har haft behov av förskola förrän möjligen vid 3 års ålder när kompisar börjar bli viktiga. Otroligt individuellt men jag tror du förstår vad jag menar. Jag har valt att vara hemma med de äldre barnen när de fått syskon. Undantag de fjärde barnet som var fem år och inte ville missa förskolan. Det är härligt att höra hur du och dina barn njuter av er tid tillsammans. Det enda som de små barnen behöver är vår fullständiga närvaro och kontakten med föräldrar och hur de interagerar med världen. Precis som du skriver.
Hej Linda. Tack för ditt svar, jag håller med dig om att vi behöver prata om det här! Mitt val att arbeta deltid i åtta år har också ifrågasatts. Jag känner igen mig i den osäkerhet och vilsenhet du beskriver i samband med första barnet. Den gjorde, i kombination med en väl dold förlossnings-depression, att jag inte kunde identifiera mina egna val. Jag tänker att jag inte vill ifrågasätta eller skuldbelägga andras val men jag vill få upp debatten om att valen finns och vi blir medvetna om vad som är rätt för oss. Idag upplever jag att många av oss föräldrar följer med strömmen utan att tänka igenom hur vi vill ha det. Och att antalet sjukskrivningar pga utbrändhet ökar tänker jag är ett mått på att vi går emot våra värderingar. Nu bryter vi tabut och pratar om val! Hälsar Carola