Lekfullhet har ingen åldersgräns

Vi har väldigt många olika behov som vi behöver tillfredsställa och vissa av dem kan vi inte leva utan. När jag hälsade på min mamma och hon hade en vän på besök så såg jag något otroligt vackert. Något som jag tror vi alla skulle tänka på mer och försöka uppmuntra i ännu högre grad.

Den kontakt vi kan få med en annan människa genom att dela glädje och lek. Att få skratta tillsammans och få vara så barnsliga som bara de yngsta barnen fortfarande har naturligt.

Att se min tvååriga son leka tittut under bordet med den 80 år äldre mannen får mig att le stort och när de sedan sträcker fram sina händer och säger “Busunge” till varandra då kändes det varmt i hela kroppen.

Tänk att lek inte har någon åldersgräns. Minns hur glada alla pensionärer blev när jag brukade ta med mig barnen på mina lediga dagar och hälsa på på det äldreboendet där jag jobbade. Den dam som oftast bara fräste och gnällde hur vi än försökte, log och sträckte ut sin hand för att få kontakt med barnet.

Att få och ge kontakt via lek och skratt kan göra underverk. En pappa berättade för mig hur en av hans söner brukade reta brorsan, peta på brorsan och allmänt göra morgonen jobbig för alla i familjen. Vi funderade vilket behov som sonen försökte tillfredsställa med sitt beteende. Pappan kom fram till att det kunde vara kontakt och valde att hitta sin väg för att tillfredsställa detta behov. Varje morgon när klockan ringde gick han in till sonen och ruskade om honom lite på ett lekfullt vis. Till hans förvåning var det här precis vad sonen behövde. Sonen klädde på sig, åt frukost och kom i väg till skolan i tid. När jag sist mötte pappan berättade han att han gjorde detta varje morgon men att han en morgon varit tvungen att lämna hemmet innan det var dags för barnen att kliva upp. Självklart hade frun i huset missat buset och fått en väldigt jobbig morgon med retfulla barn.

Jag tror ofta våra barn försöker tillfredsställa sina behov av kontakt på just det sätt som illustrerades ovan och istället för att möta dem i den kontakt de behöver väljer vi att bestämt säga NEJ och titta lite elakt på dem som om de inte redan vet att det inte är uppskattat att de slåss, knuffas osv. Vissa kanske till och med väljer att avvisa dem från gemenskapen. Behovet av kontakt blir verkligen inte tillfredsställt genom dessa handlingar.

Nä, jag tror att vi i högre grad behöver tillfredsställa både vårt eget och våra barns behov av kontakt på ett sätt som uppskattas av alla inblandade. Att vi behöver skapa tid för ännu mer lek och skratt i vardagen. Ett av mina barn berättar om en händelse där en pedagog som hen inte hört skratta på två år faktiskt skrattade. Önskar att både föräldrar och pedagoger hittade fler tillfällen att knyta kontakt med barn genom skrattet, glädjen och leken. Vad tror du? Har du något förslag på hur dessa behov kan tillfredsställas på ett positivt sätt för alla inblandade?