Lyssna eller uppfostra, det är frågan.

En frustrerad tonåring kommer hem och hinner knappt innanför dörren. Förälderns och tonåringens tankar syns inom parenteserna.
Tonåringen: Jag hatar skolan.
Förälder: Hatar är ett starkt ord. Man använder inte det i onödan. (Detta är inte ett sådant nödvändigt tillfälle. Dina känslor är överdrivna)
T: Ja, men det är en stark känsla. Jag kommer aldrig gå dit igen. (Om hon bara visste vad som händer i skolan, varför vill hon inte veta? Varför är mina känslor inte viktiga?)
F: Fast du vet ju att man måste gå i skolan. Det är skolplikt i Sverige och om du inte går till skolan kan vi bli anmälda. (Vad ska folk säga om mitt barn inte går i skolan? De kommer lägga skulden på mig. Att jag har misslyckats som förälder. Klart att mitt barn ska gå i skolan. Det är ju lag på det.)
T: Men jag vill inte dit. Min lärare är en idiot. (Kanske förstår hon om jag berättar vem som är orsaken till att jag inte vill till skolan.)
F: I vår familj kallar vi ingen för idiot. (Det är ju fult att kalla andra människor för idioter. Det säger mer om den som säger det än om den som man svartmålar. Mitt barn ska verkligen inte använda sådana ord för vad säger det om mig som har uppfostrat hen.)
T: Men han ger oss läxor hela tiden och verkar fullständigt skita i att vi har annat för oss än att gå i skolan. (Jag vet att mamma inte gillar läxor så kanske väljer hon att lyssna om jag tar upp just läxorna även om det inte är det som är största problemet.)
F: Men snälla x, du måste ju förstå att han inte kan hålla koll på alla elevers fritidsaktiviteter. (Egentligen håller jag med om att det inte borde finnas läxor men jag måste ju försvara den stackars läraren. Har har det nog jobbigt inom skolvärlden med alla krav från alla håll. Det är inte lätt att vara lärare idag.)
T: Men när ni vuxna slutar jobbet då behöver ju inte ni ta med er jobbet hem.    F: Men det är ju skillnad, jag är ju vuxen.                                                                                  T: Det är orättvist. (Det är som om hon inte förstår någonting)
F: Sant, men livet är faktiskt inte rättvist. Jag tycker du ska vara tacksam att du har det så bra som du har det. Du har tak över huvudet, kläder på kroppen och mat på bordet. Du borde vara tacksam.Tänk på barnen i Afrika (De förstår verkligen inte hur bra det har det och det är verkligen inte lätt att vara arbetare heller för den delen.)
Tänk vad mycket fokus vuxna kan lägga på att uppfostra men också på att tänka på vad alla andra kommer att säga. När det gäller relationen till tonåringar kan du fundera på vad du själv hade behövt som tonåring. När du väljer att uppfostra istället för lyssna finns risken att det byggs men mur mellan er. Den muren kommer att hindra kommunikation när tonåringen verkligen kan behöva en trygg vuxen att vända sig till i de utmaningar som den möter i vardagen. Kanske väljer tonåringen att hålla inne starka upplevelser och känslor och en dag då exploderar den som Zandra Lundberg beskriver i Aftonbladet. Det kan också bli så att tonåringen för att bli lyssnad på tar till ännu hårdare ord för att nå fram.
T: Jag hatar dig. Du är världens sämsta mamma/pappa.
Jag tror att tonåringar precis som vi själva väljer att öppna sig för de människor som de känner sig trygga med. När tonåringen inte blir lyssnad på upplever den sig sårad och när någon upplever sig sårad finns stor risk att den sårar tillbaka. Endel väljer i stället att såra sig själva eller någon annan “oskyldig”. På samma sätt kan vi vuxna välja att såra våra tonåringar när de sårat oss.  Det är då vi kallar varandra för saker som vi egentligen inte vill säga.

Alternativet till att hämnas är att antingen försöka förstå den andra personen genom empati eller vara ärlig och berätta vad jag själv upplever utan att använda skuld, skam eller rädsla. Det senare handlar om att berätta vad jag själv observerar, känner, behöver och önskar. Vart min gräns går helt enkelt. I många fall är det allra bäst att först försöka förstå för att sedan berätta vad jag själv upplever.

Jag tror att det är viktigt att tänka på några saker:
För det första tror jag att det är viktigt att förstå att tonåringar är väldigt styrda av sina känslor. Deras konsekvenstänkande är inte så utvecklat ännu. Hormonerna spelar dem ett spratt och de glömmer bort sådant som var självklara att de kom ihåg tidigare. Det är viktigt att du som vuxen väljer att våga se alla de känslor som väller upp för tonåringen. Det är genom att se och sätta ord på känslorna som den kan hantera dem bättre och bättre med tiden.
För det andra tror jag att tonåringen precis som förskolebarnet kan anstränga sig för att hålla inne en hel del känslor när den är i skolan och sedan när den möter dig som förälder då kommer alla känslorna på en och samma gång. Det är som om allt brister. Det är betydelsefullt att tonåringen har någon som lyssnar på dess upplevelser, känslor, behov och önskemål.

Jag minns starkt en undersökning som gjordes i skolan där det kom fram att fjortonåringarna mådde dåligt men framförallt så hade de ingen att gå till och prata med. Var stolt att de är trygg med dig och det är därför du får veta sanningen. Även när sanningen inte är så vacker.
För det tredje tycker jag att du ska tänka på att det finns andra tillfällen att prata med din tonåring om vad som är rätt och fel än när den är upprörd. Många reagerar när jag säger att de inte ska haka upp sig på tonåringens ordval vilket leder mig till det fjärde.
För det fjärde önskar jag att du väljer att lyssna eftersom det är genom ditt lyssnande som du kan få reda på vad som ligger bakom de kraftfulla orden. Vilka behov är det som tonåringen försöker värna om? Vilka känslor är det som dessa otillfredsställda behov väcker? Genom att sätta ord på dessa känner sig din tonåringen sedd, hörd, bekräftad, respekterad och tagen på allvar. Vilket leder oss till det femte.
För det femte så tror jag att när tonåringen känner sig sedd, hörd, bekräftad, respekterad och tagen på allvar så öppnas möjligheten att tillsammans med en vägledande förälder hitta en lämplig lösning. Jag brukar tänka på alla deras idéer till lösningar som fingrarna på en hand. Låt de komma med förslag på olika lösningar, låt varje lösning vara ett finger på handen. När den kommit med en lösning kan du fråga: Finns det något mer du kan göra? Antalet lösningar kan variera, använd två händer vid behov. (Ni kan också skriva ner de olika lösningarna ifall ni är rädda för att glömma bort.) När förslagen är uttömda kan ni tillsammans börja utforska de olika förslagen. För varje förslag kan ni utforska eventuella konsekvenser med frågan: Vad tror du händer om du gör så?  När ni har utforskat alla lösningar kan du låt tonåringen välja en lösning och prova. Kom ihåg att utvärdera.

Jag är helt övertygad om att det är bättre att samtala om ordval och liknande när tonåringen inte är i affekt. Den behöver dig som lyssnare och inte som uppfostrar när den upplever kaos. På det sättet underhåller du den viktiga relationen som både du och tonåringen berikas av.
Betyder det att du ska acceptera att tonåringen kallar dig för namn du aldrig skulle tillåta från någon annan? Jag tror att tonåringen använder sårande ord när den själva har blivit sårad. Antingen av dig eller av någon annan. När tonåringen inte är i affekt kan du berätta om hur dessa ord påverkar dig. Jag är övertygad om att ju mer du genuint lyssnar på din tonåring desto mindre sårande ord kommer den att använda.
Skapa en miljö byggd på tillit och förtroende. Det kommer att berika både din tonårings liv men också ditt eget.
Vilka behov och känslor tror du döljer sig bakom tonåringens ord?