Mamma, du gör min hjärna så liten.
När jag växte upp var det viktigt att inte plaska för mycket i badkaret och inte busa inomhus. Även om jag minns hur roligt det var att vara hos grannen där det inte fanns några sådana regler tog jag ändå med mig dessa regler i mitt föräldraskap. Efter några år kände jag att jag skulle lätta upp lite. Jag lät barnen springa och hoppa upp i en bäddsoffa i vardagsrummet. Kändes bra att låta dem busa inomhus men jag ville ändå komma med några uppmaningar.
-Ta det lugnt så ni inte gör illa er. Detta fick jag säga några gånger under lekstunden. Plötsligt levde barnen upp till vad jag förväntade mig. Storebror hoppade upp på bäddsoffan när lillasyster låg där. Och alla vet vi hur mycket ett lillasyskon kan skrika när deras storasyskon gjort dem illa. Snabbt som ögat var jag på plats och pekar finger till storebror. -Jag sa ju att ni skulle ta det lugnt -Du som är större borde veta bättre -Nog ska ni väl kunna leka utan att det behöver bli någon olycka osv. Idag minns jag inte alla meningar men jag minns att min son, då ca sex år, förflyttade sig i huset (bättre fly än illa fäkta, för fäkta var inte lönt) Tillslut var vi inne i badrummet. Det fanns ingen utväg för min son. Jag stod mellan honom och dörren.
Då sparkade han mig på smalbenet. Jag blev chockad, eftersom han sällan gjorde något sådant med vilja (skulle kanske ha tänkt på det när hans armbåge hamnade i syrrans ansikte) Jag satte mig ner på toalettstolen och tittade på honom och sa det där orden som sällan brukar leda till något svar. -Varför gjorde du så där?
Den här gången fick jag ett svar.
-Mamma, du gör min hjärna så liten.
Alla vi som har blivit utskälld av en auktoritet vet hur det känns. När vi inte får en syl i vädret. När våra ord inte är “goda” nog. Vårt ordförråd räcker inte till. Vi känner oss dåliga helt enkelt.
Som förälder är mitt mål verkligen inte att göra mina barns hjärnor mindre. Jag vill ju skapa förutsättningen för att deras hjärnor ska få nå sin fulla potential. Jag vill också att deras hjärtan ska fyllas av så mycket kärlek som möjligt.
Ja man tänker nog sig inte alltid för!!
Nä,verkligen inte;o)
Nä, det är svårt att alltid tänka sig för. Vi kan alla känna oss stressade, trötta osv. Fördelen är att vi alla kan välja att reflektera och försöka förändra vårt sätt att agera. Jag brukar tänka på det, att tack och lov har mina barn en mamma som reflekterar för de kommer aldrig ha en mamma som alltid gör rätt. Att leva ihop med någon som alltid gör rätt (vilket i och för sig är omöjligt) skulle sätta alldeles för höga krav på barnen. Vi gör alla fel och det är en del av vårt lärande.
Coolt svar, kom att tänka på ett svar jag gav som barn – har jag fått höra nu tusentals ggr – när tuffa morbrors fru bjöd på risgrynsgröt på juldagens morgon och frågade om det var gott?
-Det är så gott att det gör ont i halsen! (hon hade saltat istället för sockrat)
Tänk om man kunde ha alla roliga uttalanden som barn gjort. De är ju så kloka och ärliga.
Pingback: Världens bästa mamma | Maria Kleins blogg