Min man vill ha en till fru (om att vänta syskon)
Min man bad mig sätta mig ner i soffan för han ville prata med mig. Han berättade att han hade så mycket kärlek att ge. Han kände ett behov av ytterligare en fru. Han berättade för mig om hur viktigt det var att jag tog emot den nya frun med entusiasm. Att jag såg till att hon kände sig välkommen till vår familj. Han ville att jag skulle dela med mig av de saker som hon skulle kunna tänkas vara intresserad av. Framförallt tyckte han att det vore bra om jag började sova i eget rum innan hon anlände. Det var ju viktigt att hon fick möjlighet att sova i samma rum som honom.
När den nya frun behöver honom vill han att jag ska låta dem vara ifred. Den nya frun behöver lugn och ro när hon ska få sina behov tillgodosedda. Stör inte!
Om jag visade mina känslor av avundsjuka och andra obehagliga känslor så ville han informera mig om att det inte var ok. Hon är ju faktiskt ny i familjen och det är ju viktigt att hon känner sig välkommen. Han berättade också entusiastiskt att jag minsann skulle inse hur bra det var med en till fru med tiden. Om några år skulle vi vara kompisar och kunna göra roliga saker tillsammans.
När den nya frun väl anlänt skulle jag ha förståelse för att han faktiskt kunde vara väldigt trött efter alla vakna nätter. Att han kanske kunde vara på lite sämre humör än vanligt. Han skulle också behöva min hjälp i större utsträckning och ville att jag skulle vara stor och duktig.
Ja, hur kändes det här för mig? Ja, om det hade varit en sann historia vågar jag inte skriva vad jag skulle ha gjort både med min man och den nya frun. Men tack och lov är det inte en sann historia utan bara en beskrivning på hur det kan kännas att någon ny kommer och tar plats i familjen. Ni vet när barn får syskon. En fantastisk erfarenhet men också ganska svår att förstå för ett litet barn.
Ja, det gäller verkligen att försöka sätta sig in i barnens situation och inte bara se allt ur sitt eget vuxna och ibland trångsynta perspektiv. Tack för påminnelsen!
Varsågod!
Jag behöver också påminna mig. Lätt att vara så där självcentrerad som vi inte uppskattar när andra är ; o)
Klockrent inlägg Maria! Tack.
Tack Petra! Den kommentaren värmer.
Bra skrivet -man har svårt att sätta sig in den stora omvälvningen det blir för dem!
När jag fick nummer två såg jag till att ha ettan hemma i tre veckor från förskolan så vi kunde bli en ny familj tillsammans – och han fick ligga kvar i sovrummet, flytta bak i bilen långt innan tvåan kom osv… och allt hon gjorde som var bra – skratta, sjunga mm var hela tiden “för att hon hade så bra storebror”…
men det var det lätta – för det är svårt det där med “jag måste sitta och amma” – hade tänkt innan att jag skulle säga saker som “jag är trött – och vill sitta – kom så läser vi en bok” och sedan amma.. haha det var ju nästan omöjlgt!!!
Jag minns hur jag tyckte jag förberedde mig väl innan nummer två kom. Jag skulle fortsätt fokusera på nummer ett eftersom jag visst att han skulle behöva det. När jag sedan tittade på videofilmer från den första tiden ser jag hur jag gång på gång fokuserar på nummer två. Jag vill filma första leendet och när storebror vill hamna i bild håller jag bort honom och säger: Jag måste filma E:s leende. Tur att jag fick bildbevis och kunde tänka till och tänka om. Det är inte så viktigt att ha bilder på första leendet. Det viktiga är att vi mår bra som familj.
Tänkvärd läsning men inte en verklighet för alla barn som får syskon. Vi har fyra barn mellan 1 och 6 år och någon konkurrens eller svartsjuka har inte förekommit. Men vi har valt att ha barnen hemma tills de blivit 4 år, då har de börjat på förskolan femton timmar i veckan. Alla storasyskon har hela tiden varit delaktiga i arbetet här hemma och de har alltid varit väldigt behövda i skötseln av bebisen. Alla har fått av vår tid och jag har inte upplevt att bebisen fått eller har behövt all uppmärksamhet. Mycket beror nog på att vi har våra rutinen där de små sover sina lurar på bestämda tider vilket frigjort tid till de större barnen. Att lämna ett storasyskon på förskolan när man är hemma med bebisen tror bäddar för trubbel. Vi har också valt att vara hemma bägge föräldrar de två första månaderna när livet är vingligt för nykomlingen och rutinerna inte satt sig än. Och nej vi är inte rika, vi snålar som attan för att vi ska kunna ta hand om våra barn. Det är ett val vi gjort och som vi är mycket nöjda med. Andra gör andra val.
Kram Susan
Hej Susan! Vilken härlig läsning. Ser att du trivs med ditt liv och har sett till att arrangera det så att det passar alla i er familj. Jag tror väldigt många syskon gläds stort åt småsyskon. Ibland tror jag däremot att vi vuxna pratar om allt det positiva i så stor utsträckning att barnet har svårt att känna att de får känna att det ibland är tungt att ha småsyskon. Vad pratar om hur glada det ska vara att de har ett småsyskon, att de så småningom kan få leka med det osv. Jag tror det är viktigt att få känna som man känner helt enkelt. Mina barn gläds åt att ha syskon men jag tror också att de behöver få känna att jag är med bara dem ibland. Jag har aldrig haft speciella sovtider men när det lilla barnet väl sover har jag försökt att ägna mig åt det stora syskonet om det har velat. När syskonen kommer tätare än två år emellan tror jag de flesta barnen knappt minns hur det var att vara själv med föräldern. Det naturliga blir att man har syskon. Sedan finns det barn som varit ensambarn under lång tid och då kan det bli lite känsligare. Även det som är små när de får syskon kan reagera på att de får syskon såklart.
I vår familj har småsyskon kommit när de övriga varit 2,5 år samt 5, 8, 10, 11, 14, 16, 18. Jag har inte upplevt så mycket avundsjuka men däremot vet jag att många föräldrar upplever det. Det blir många relativt småbarn som får baner för att de försöker visa vad de känner. Ibland kan barnet uttrycka det föräldern känner men på ett sätt som inte accepteras. Om föräldern är trött och grinig och skyller på babyn så kanske storasyskonet försöker ta ut det på babyn. Det är helt enkelt viktigt att ta barns känslor på allvar. Det är trevligt att ha syskon men det kan också finnas stunder där de önskar att de fick mer tid med sin förälder och då är syskonet ett hinder.
Jag har också värdesatt att vi valt att vara hemma båda två under de första månaderna, det har verkligen lagt en bra grund.
Jag har själv valt att vara hemma med mina barn i över tio års tid på heltid och senaste fem åren har jag varit hemma när barnen kommer från skolan. Vår tvååring går 25 timmar på förskolan, vilket har fungerat väldigt väl. Åren hemma med mina barn är de bästa i mitt liv men däremot får jag ju i all framtid lida för det rent ekonomiskt. Men pengar är inte allt. Den relation vi har haft möjlighet att bygga upp i lugn och ro betyder mest för mig.
Kram Maria
jag hade inte kommenterat just detta inlägg, men jag hade läst det förut, men tack igen, är så härligt beskrivet så man verkligen kan sätta sig in i hur det kan kännas!
Pingback: Barns behov av kroppens och själens medvetna närvaro. | yvonnehedlund.se
Pingback: Syskonkärlek-syskonbråk | Maria Kleins blogg