Missar vi barns känslor med belöningssystem?

Det finns många aspekter av belöningssystem och det finns många blogginlägg om detta. Läs gärna flera inlägg på Petrakrantzlindgren.se och mina http://mariaklein.wordpress.com/2013/03/25/beloningar-for-vems-skull/  och http://mariaklein.wordpress.com/2012/03/16/beloningar-ja-tack/

Något som just nu har landat hos mig och vill ta lite plats i mitt medvetande är att vi missar våra barns känslor när vi inför belöningssystem. Om vi tex belönar vårt barn när de inte slår sitt småsyskon kanske vi inte får reda på behovet vårt barn försöker tillgodose eller känslan som det otillgodosedda behovet ger. Vi väljer att blunda för det som barnet känner.

Den frustration barnet känner inför att städa sitt rum eller göra något annat på befallning får inte komma fram. (PS! Sängen som dockorna sitter i är bäddad för att hon själv vill bädda den ;o)) Att ifrågasätta och lära sig mer om hur de själva fungerar och hur de fungerar tillsammans med andra på lika villkor förbises med belöningssystem.

Jag tror att både barnet och vi föräldrar behöver träna oss i att hantera vår egen frustration.

Vår önskan om att ha barn som ständigt är glada och nöjda och gör som vi säger gör att vi missar att se våra barn.

Vad tycker, tänker, känner, behöver och önskar mitt barn? Min önskan är att alla ska få känna sig sedda, hörda, bekräftade, respekterade och tagna på allvar. http://mariaklein.wordpress.com/2013/02/07/sedd-hord-bekraftad-respekterad-och-tagen-pa-allvar/

Vi får ett välstädat hem med barn som gör det vi säger men vi får inte möjlighet att lära känna vårt barn eller oss själva. När barnet inte vill städa, vad kan jag lära mig av det? Är det så att mina krav på städning är onödigt höga? Finns det andra saker i livet som är mer viktiga? Kan jag lära mig något av barnets gränser? Har mitt barn stort behov av samhörighet och kanske hellre vill städa tillsammans med mig?

Jag tror att vi missar våra barns känslor med hjälp av belöningssystem. Vi missar också att utveckla vårt eget känsloregister. Vissa känslor har vi svårt för och vi gör nästan vad som helst för att inte behöva möta dem hos våra barn eller hos oss själva. Genom att belöna bort denna känsloyttring, slipper vi möta den.

Jag vill lära känna mina barn och mig själv. Och jag vill främja deras inre motivation istället för yttre motivation http://mariaklein.wordpress.com/2010/04/09/inre-motivation-yttre-motivation/

Jag tror att vi i vårt stressade samhälle försöker hitta genvägar men kommer att inse att det är senvägar. Att lära känna våra barn och tillsammans med dem hitta lösningar som tillgodoser både deras och våra behov tror jag är något vi vinner på i längden. Att välja belöningssystem för att lösa allt som behöver göras och för att motivera våra barn tror jag är en senväg.