Mobbning – ett samhällsfenomen

Vissa artiklar och radioprogram är helt fantastiska. Ta er tid att lyssna och läsa om det Sara Hellsten har att förmedla. Hon är magister i utvecklingspsykologi och har skrivit en avhandling om mobbning. Äntligen någon som väljer att titta på mobbning som ett samhällsfenomen.
Jag minns hur vi fick listor från skolan i den by vi hade barnen. Listor på hur man känner igen en mobbare och en som blir mobbad. Det kändes så märkligt när jag själv kände att det var ett större problem än på personnivå. Jag minns också när jag läste att de som blir mobbade har låg självkänsla när jag själv kände att de snarare fick låg självkänsla av att bli mobbade. Tur nog läste jag senare att den forskare som hade uttalat sig faktiskt inte hade något belägg för sitt uttalande. Han hade inte mätt barns självkänsla före-och efter mobbning, bara antagit att det var så. Sara lyfter betydelsen av hur vi bemöter varandra, hur vi kommunicerar med våra barn och hur vi ser på makt och ansvar.
Jag läste nyligen en bok som heter “It´s ok not to share” som ville lyfta fram hur konstigt det blir när vi tvingar barn att dela med sig istället för att vi väntar in att barn vill dela med sig. Sara tar ett exempel som jag själv brukar använda: När en tvååring tar en leksak av en annan tvååring går vi dit och ryker tillbaka leksaken med orden: Man får inte ta leksaker av andra. Vi gör det vi själva säger att de inte får.
Sara tar upp att när vi föräldrar använder bestraffningar och belöningar så är vi inte kompetenta förebilder. Hon beskriver hur både föräldrars och lärares uppfostringsmetoder passar in i mobbningsdefinitionen. En lärare som använder hot om sanktioner, låser ute elever eller kallar elever för olika saker bidrar till mobbning. Vi kan få barn att ändra beteende men de blir inte mer empatiska.
Vuxna anser sig ha rätt att använda metoder för att få igenom sin vilja men blir förvånade när barnen använder samma metoder mellan varandra.
Sara lyfter det som jag tror är nyckeln. Att om vi vill lära barn empati så behöver vi möta barnen empatiskt. Att vi tar ansvar för våra egna känslor och försöker tillgodose både våra egna men också andras behov. Att vi kommer fram till lösningar som tillgodoser behov utan att det innebär att vi kör över andras behov.
Det är en konst!
Jag är så tacksam över att jag får möjlighet att träna detta tillsammans med andra föräldrar. Jag längtar till på lördag!
Känner du att mitt inlägg bidragit till dig så får du gärna dela vidare. Det går också att följa min blogg genom att skriva in din mailadress till höger samt följa mig på facebook genom att klicka följ.
#blogg100